Jobbat idag, men nu är jag ledig i två. Skönt!
Var hos Stella och tända upp några ljus, satte dit en liten gran och tomte.
Fåglarna äter snabbt upp maten jag hänger upp till dom i "Stellas" träd. Någon dag ska jag lägga lite äpplen till rådjuren som jag stöter på lite då och då. Ska lägga dom lite avskillt vid skogen, så hoppas ingen tar illa upp! Det är mitt sätt att må lite bättre.

Träffade på en person idag som jag vet bär på samma känslor som mig. Trots att åren rinner iväg så kommer alla känslor upp till ytan då och då. Allt är så orättvist.
Ingen har nog en rak väg genom livet, men vissa har en fler och djupare fallgropar än andra.
Skönt iallafall att träffa någon som förstår. På riktigt.

Jag har hittat insändaren från OT i lördags, och tänker citera den här. Hoppas ni läser den, för den fångar mina, och säkert många andras känslor:
  

"Jag har nyligen förlorat min dotter. Jag känner en stor sorg, kanske mycket större än man kan tänka sig. Det är svårt att föreställa sig det otänkbara att förlora ett barn, så när det händer ställs allt på ända.

Sjävklart påverkar min förlust min omgivning. En del männsikor har verkligen visat sig vara någon som man kan luta sig mot medans andra har varit raka motsatsen.
Själv vet jag inte hur jag hade reagerat innan det här hände mig. Så här i efterhand hoppas jag verkligen att jag är av den sorten som kliver fram och vågar prata och ställa upp, fast det är obekvämt och jobbigt.
En del kanske tror att det inte har något att tillföra, men ett femminuters samtal på telefonen kan vara tillräckligt för att vända en svart dag till en något ljusare variant. Många som man pratar med säger att det är svårt att veta om man vill att folk ringer. Ja, det kan finnas tillfällen när jag känner att det tar emot att svara, men då ligger ju valet hos mig.

Många vardagliga situationer är påfrestande, som att gå och handla. Mycket folk och stress kan vara jobbigt i vanliga fall, men under det omständigheterna jag lever i idag kan det vara outhärdligt. Kryddar man på med folk som undviker en eller låtsas som att ingnting särskillt har hänt, då blir det katastrof.

Det jag vill få fram är att vi som på ett eller annat sätt råkat ut för något sorgligt inte vill bli behandlade som om vi bar på pesten. Sorgen kan till viss del smitta, vissa kanske känner sig nedstämda efter ett möte eller samtal med en person i sorg. Samtidigt tror jag att det kan göra att personen, som vågat ta kontakt, känner sig nöjd med sig själv för att den gjort en god gärning. Personen känner nog också en stor lättnad när kontakten väl är tagen, en kontakt som borde tagits för länge sedan.

Vid kontakt med en person i sorg, tror jag att man uppskattar det man själv har lite extra av, om så bara för en stund. Så varför är det så svårt att möta en person i sorg?

PAPPA I SORG"

Vet inte vad jag kan säga mer om den här texten än bulls eye.