Beat me up and break me down.
Igår tog jag en promenad till kyrkogården innan jobbet för att tända ett ljus hos Stella. Jag gick snabbt, för jag längtade efter att få hälsa på henne, som alltid! Mysigast är det när jag är själv med henne. Det är något speciellt med dom stunderna...
Iallafall.
Jag mötte en dam på vägen dit som jag har mött flera gånger innan, och vi brukar alltid hälsa på varandra, och ibland växla några ord. Men igår så tittade hon snabbt ner när våra blickar möttes. Fick en klump i magen och ökade takten.
Så fort jag fick syn på grävmaskinen så började jag gråta. Jag skyndade mig fram och såg det djupa hålet berevid Stellas grav. Det var ingen där just då. Jag satte mig på knä i det blöta gräset(och leran). Bröt ihop totalt.
Dels för att hålet såg så hemskt ut, dels för att jag hade hoppats att det skulle dröja. Hon har ju legat helt själv på en kant, ostört, och nu kommer det något och förstör det!! Jag vet att det låter dumt, men jag vill inte att någon okänd ska ligga där brevid henne. Och det var så nära. För nära!
Jag vill inte att det ska stå någon vid hennes grav och gråta för någon annan än henne...
Det som kändes(känns) tyngst är att jag någonstans har fantiserat om att jag ska ligger brevid henne. Och nu tar någon annan den platsen. MIN plats!
Jag ringde mamma i ren förtvivlan. Efter det så lyckades jag ringa min chef, jag skulle ju börja jobba om 40 minuter. Blev lättad över att hon var så förstående, och istället för irriterad över att jag ringde så sent, så var hon snarare var orolig över mig.
Jag ringde efter pappa som skulle komma och köra hem mig till dom. Medans jag väntade vid graven, så kom gravgrävarna. Dom brydde sig inte alls om att jag satt där gråtandes och hyperventilerade, utan hoppade ner i hålet och låtsades som om dom inget märkte. Fast vad skulle dom ha sagt? Dom gör ju bara sitt jobb...
När jag kom hem till den tomma villan så la jag mig på golvet och skrek. Och grät. Och hyperventilerade. Och höll andan.
Så höll jag på tills jag var tvungen att springa in på toaletten och spy upp det lilla jag hade ätit under dagen.
Jag spydde ut min ilska, mina tårar och alla mina känslor. Jag spydde tills jag var helt tom.
När jag reste mig upp mötte jag min döda blick i spegeln. Det var nästan 11 veckor sen jag såg den senast.
Jag la mig på köksgolvet igen och önskade att jag skulle få somna in där, just då.
Då skulle vi vara tillsammans igen, och jag skulle aldrig, aldrig släppa dig.
Men det funkar inte så.
I must be strong
And carry on
Cause I know
I dont belong
here in heaven
Vet tyvärr allt för väl hur du mår :( Jag är så ledsen att Stella inte fick stanna hos sin mamma och Pappa :(
En fin dikt:
Min mamma är så stark, det säger alla.
Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå.
Hon vet att jag är där för att hjälpa henne förstå.
Lika ändlösa som strandens vågor och hennes smärta...
jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer.
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.
Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar.
Och alla som känner henne vet att det är den enda möjligheten hon har.
När jag vakar över min starka mamma...Genom himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu, som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök och visa att du håller henne kär.
Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har ett Hjärta fullt av sår.
Ååh Karin va fin! Sitter och bölar nu igen!=)
Ja, jag älskar den dikten <3
Jag förlorade mina tvillingpojkar Love och Hannes i magen för drygt 3 år sen :(
Livet sen dess har varit en riktig berg-och-dalbana men nu mår jag faktiskt väldigt bra. Jag har fått 2 barn till som förgyller min tillvaro :)
Tillåt dig att må både bra och dåligt och tänk på dig själv i första hand.
Jag förstår hur du mår just nu och just nu så måste du få må som du gör men jag lovar dig, du kommer att må bra igen och du kommer känna en mening med livet igen, även om du har svårt att se det just nu....
Kram Karin
