Igår var det begravning. Usch va nervös jag har varit inför den dagen. Jag har verkligen inte vetat hur jag skulle klara det. Lilla fina gumman...

Innan sermonin började fick jag och Christoffer gå in och titta, och samtidigt som det gjorde så ont att se den pyttelilla kistan där framme, så tyckte jag det var så fint! Den lilla, lilla kistan, omgiven av så många fina blommor(tack, tack, tack!), och framför kistan stod våran fina skyddängel vi fått, och lyste upp bilden på Stella.
Så tårarna var inte bara av smärta, utan även av glädje för att det var så fint och rofyllt.

Hela sermonin gick över förväntan, många tårar, men ååh så fin! Låtarna kändes helt rätt, och det finaste av allt var Christoffers tal han höll genom tårarna.
Låtarna som spelades på orgel i början och slutet var Tears in heaven, Eric Clapton och My heart will go on, James Horner. På cd hade vi De gudarna älskar, med Py Bäckman, och Himmlen är oskyldigt blå, Ted Gärdestad.

Vi var inte med på jordfästningen, utan sa hej då i kyrkan. På ett sätt känns det som en lättnad att det är klart, dels för att det blev så fint, dels för att hon får ligga i lugn och ro nu. Inte behöva åka fram och tillbaka, och framförallt slippa kylrummet. Nu är hon på ett bättre ställe.

Jag har hört att man säger
Jag hoppas det stämmer
Den gudarna älskar dör ung
Jag fick bära en ängel
På flykt genom tiden
Så skör som en stängel, så lugn
Du skall slippa bli ledsen, ramla och slå dig
Aldrig gå vilse, när gudarna får dig
Och jag lovar att vinka
När natten är stilla, och stjärnorna blinka
Då kan jag nå dig

("de gudarna älskar")



 
  

Sov gott sötnos.
Du är, och kommer alltid vara en del av oss.
Idag, imorgon.
Förevigt.
Mamma och pappa älskar dig <3
=(