En månad har gått.

En månad av en ständig tyngd i bröstet, oändliga tårar, och tusentals "varför?". Att en sån liten människa kan lämna ett sånt stort tomrum... Sötnos, jag glömmer dig aldrig, och jag kommer aldrig sluta sörja att vi förlorade dig.

Jag ska alltid älska dig.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0