Har försökt skriva om vad det var som egentligen hände, vad vi fick veta i tisdags när vi fick träffa läkaren, men det är svårt! Förutom alla känslor det väcker, så är det så svårt att förklara på ett bra sätt. Läkaren ritade upp en bild för oss för att vi verkligen skulle förstå, vilket underlättade. Men jag ska göra ett försök.

Vid början på en graviditet så är det massa blodkärl som går ihop och möts i mitten på moderkakan, och därifrån bildas navelsträngen. Det som kan hända i vissa fall är att blodkärlen går ut ifrån moderkakan, och fäster sig(vad jag förstod) i väggen på fostersäcken istället, och utgår därifrån. Detta i sig är inte så ovanligt som man kan tro, i hela 2 procent avalla gravida händer detta(!!).
Och det är inte farligt, så länge det sätter sig upptill på fostersäcken. Det som är farligt är när navelsträngen fäster sig nertill, där bebisen kommer vilja ta sig ut när den är redo. Vilket hände i vårat fall.
Stella var dödsdömd redan från den stunden då navelsträngen bildades, och under nästan nio månader var vi lyckligt ovetandes om att så fort dagen vi längtade efter kom, så skulle vi förlora henne...
Det låg en mina i vägen...

Det var många olika känslor som kom upp i mig. Lättnad för att alla prover på mig såg bra ut, och lättad över att det fanns ett svar, en förklaring. Nu skulle vi inte behöva gå och spekulera om det. En sak mindre i huvudet. 
Ilska över att det finns ett sätt att upptäcka det här, men man gör det inte om det inte handlar om speciella fall(ex:tvillingar, äggdonation). Om det beror på att det är så ovanligt, om det finns en risk med undersökningen, eller om det helt enkelt handlar om pengar vet jag inte, men det gör mig så jävla ledsen att veta att OM dom skulle ha den undersökningen som rutin så hade Stella levt=(

Samtidigt känns det såklart skönt att dom vid en eventuell framtida graviditet kommer kunna upptäcka det, och därmed planera ett kejsarsnitt. Chansen för att det ska hända en gång till är visserligen hur liten som helst.

Men det var det ju med Stella också...