På tisdag ska vi tillbaka till Västervik för första gången sen det hände. När våra liv vändes upp och ner.
Alla minnen kommer att komma tillbaka, såren kommer rivas upp på nytt. Men jag måste få svar, annars kan jag aldrig gå vidare. Hur ont det än kommer att göra att be dom återberätta allt från deras synvinkel så måste det göras.

Christoffer och jag gråter sällan tillsammans numera. Gråter jag så är han stark och tröstar mig, och tvärtom.
Jag vill gärna tro att det har en mening.

En sak jag tror(och hoppas!) aldrig kommer komma från min mun är; "det händer aldrig mig".
"Vad är oddset för det?". "Det är så liten chans".
Så många gånger jag har sett mig sitta i ett stort , stort rum med tusentals andra gravida kvinnor. Plötsligt sträcks en stor arm ut uppifrån och pekar på mig. "Du", säger han.

Av alla tusentals så hände det mig. Oss.
Hur liten chansen än var.