"Denna vecka minns vi alla barn som föddes sovande, dem som burits utan att vi fått se dem,dem vi höll men inte kunde ta med oss hem och dem som kom hem men inte stannade. Gör detta till din status om du eller någon du känner har förlorat ett barn. De flesta gör inte det för förlusten av ett barn är fortfarande tabu.. Bryt tystnaden"

En text som sprider sig på facebook.
Är det något jag lärt mig under dom här 3 veckorna så är det att vi inte är ensamma om det här. Jag har fått kontakt med flera som på olika sätt förlorat ett barn. Eller på något annat sätt gått igenom en stor sorg. Så många som man innan inte visste om vad dom bar på. Folk man mött på stan, i affären eller på gatan.

Jag ska aldrig mer dömma någon. Tjejen i ditt fotbollslag, kvinnan i affären, din väns förälder, din läkare...
Du vet inte vad personen varit med om, vad som har format henne/honom.
Du kan inte veta vad hon/han bär med sig varje dag, varje minut.
Leendet är inte alltid sanningen.

Jag är så rörd över stödet jag får från endel. Vissa som själv har gått igenom hemska saker, som nu stöttar mig.
Jag önskar och hoppas att jag en dag ska vara lika stark som er, och kunna ge mitt stöd till dom som behöver det.

TACK, ni håller mig över ytan<3