Jag vet att det är endel gravida som läser här då och då. Några från föräldragruppen, några bekanta, och några som bara råkat hitta hit.
Därför känner jag att jag måste skriva om det fina i allt. För hela upplevelsen från att värkarna startade är ändå så häftig, och jag blir upprymd och ler när jag tänker på det!

Jag har nog inte skrivit hur allt började. Jag hade haft förvärkar lite från och till ganska länge, kändes som lättare mensvärk. Inget jag tänkte så mycket på, annat än att jag visste att kroppen förbredde sig inför förlossningen. Detta höll på från och till ca 3-4 innan det satte igång "på riktigt".
Den 7'e september packade jag bb-väskan. Jag hade inte ont på något sätt, men jag hade en känsla av att det var något på gång. Chrsitoffer blev helt till sig när han kom hem och såg väskan, men jag försökte lugna honom med att det var ett par veckor kvar.. Hjälpte inte så mycket, då han också hade en stark känsla av att något var på gång... Kan ha varit att jag berättat för honom att "slemproppen" gick 2 dagar tidigare=)

På kvällen var vi hemma hos svärföräldrarna. Jag började få mer ont, och det gick ut mot ryggen. Men inte så farligt att jag trodde det var riktiga värkar. Ändå klockade jag dom för skojs skull, och redan då var det bara 5-6 minuter mellan dom, men eftersom jag inte förstod att det var riktiga verkar, så brydde jag mig inte om dom mer.
Senare när vi kom hem så kunde jag inte sova för smärtan. Här borde jag kanske insett att det var på G, men så är man så envis... Blev iaf ingen sömn för någon av oss, och runt 01.30 ringde jag bb och rådfrågade.
Dom är nog vana vid att det tar tid när man ska föda sitt första barn, så dom tog det med ro, men sa att jag var välkommen om jag kände så, och att jag kunde få försöka sova där om jag ville.
Sova?? Jag kunde varken sitta, ligga eller stå!
Packade ner det sista och in i bilen. Det var bara 3-4 minuter mellan värkarna, och bilresan var heeeeemsk!
Jag har hela tiden sagt att jag inte ska ha någon bedövning, men nu längtade jag efter den!

Runt 02.50 var vi inne vid bb. Jag fick lägga mig på en hård säng för att mäta värkarna och kolla hjärtljuden.
Inte det lättaste att försöka ligga still med den smärtan! Ändå var jag rädd för att dom skulle säga att det inte alls var dax än.. Dum man är!
Efeter 20 plågsamma minuter larmade jag på dom, då jag inte stod ut mer. Värkkurvan såg bra ut, och hjärtljuden perfekta. Hon undersökte mig, och jag var 8 cm öppen!!
Galen känsla man fick, ett rus i hela kroppen! Efter det gick allt snabbt, 10 minuter senare gick vattnet, och allt var igång. Jag frågade lite försiktigt om det var för sent för en epidural, och barnmorskan log mot mig och sa att ja, det är det alldeles för sent för!
03.54 var fina Stella ute.
Allt är såklart annorlunda därifrån, men jag tror känslan är detsamma.
Från den stunden är man förälder, och när man håller sitt bran, så känns det så naturligt...


Det finns det inga tvivel hos mig, att i framtiden när Stella nån gång ska få ett litet syskon, då kommer vi tillbaka till Västervik. För jag har all respekt för personalen där, och jag vet att dom går in helhjärtat i sitt jobb.
Både barnmorskan, sköterskan, barnläkaren.
Dom fanns för oss före. Dom kämpade för Stella under. Och dom grät med oss efter.
Så till er som ska till Västervik vill jag säga att ni inte har något att oroa er för. Ni är i goda händer, och ni kommer att vara med om den häftigaste upplevelsen nånsin!