Sitter och väntar på att illamåendet ska släppa för idag. Tvingat i mig en rostad macka, så håller tummarna för att jag ska lyckas behålla den. Så ni vet;)

Har funderat mycket på det här med bedövning vid förlossningen.
Innan värkarna kom igång med Stella, så var jag helt säker på att jag inte skulle ha någon bedövning.
Ska man föda, så ska det vara "på riktigt".
Haha, om jag bara hade vetat...
Dom som säger att det inte gör ont att föda barn L J U G E R.
Eller så har dom helt enkelt förträngt.

Det är nog värkarna som är värst. Varje värk är så plågsam, och det är omöjligt att förklara för någon som inte varit där.
Jag hade "tur"(...) som inte kände av min latensfas, och att jag öppnade mig snabbt, och hade bara helvetesvärkar i fyra timmar innan Stella kom.

I bilen upp till Västervik hade jag verkligen ångrat mig angående bedövning.
"Jag ska ha allt jag kan få!"
Dock så var det ju försent för sånt när jag kom in, då jag redan var öppen 8 cm.
Ajaj.

Jag har nästan varit inne på att strunta i bedövning den här gången också, men hinner vi in i tid, så har jag nog ändrat mig vid den tiden...

Eftersom själva förlossningen blev så kaotiskt, och jag utan bedövning fick stå ut med att dom tryckte på magen, använde sugklocka, och klippte i mig, så hade jag SÅ ONT två veckor efteråt.
Det gjorde ont när jag satt, låg och stod upp. Detta trots att jag åt alla värktabletter jag kom åt.
Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle föda barn den naturliga vägen igen.
Det var då.
Nu vill jag absolut inte ha kejsarsnitt.
Jag vill göra det som det ska vara. Och den här gången ska jag få höra bebisskrik.
Inte det vi hörde från andra salar efteråt, utan från våran bebis.
Den här gången ska dom inte behöva springa iväg med den. Christoffer ska få klippa navelsträngen, inte någon läkare.
Och när det är klart vill jag också ha den där töntiga flaggan dom tar in. För sist fanns det inget att flagga för.

Det ska det göra den här gången.
Med eller utan bedövning.

Flaggan på topp, nästa gång.