Senaste åren har det varit så "populärt" att gnälla på alla hjärtans dag.
Är det bara jag som tycker att det är en väldigt bra dag!?
Ibland behöver man påminnas om att man ska ta vara på varandra.
Inte alltid så självklart.

Vill berätta lite om mailet jag fick igår.
Det var från en tjej som tidigare har skrivit och berättat att hon fick en dotter, och att även hon var drabbad av Vasa Previa. Skillnaden mellan oss var att hennes flicka klarade sig.
I EN VECKA.

Jag skrev tillbaka och frågade om hur flickan hade mått under den veckan. Kändes viktigt för mig att få veta på något sätt.
Fick aldrig någon svar, och jag tänkte att det kanske var en klumpig fråga, men sen, en månad senare fick jag svar. 

Aldrig några lyckliga slut, men hon hade skrivit det så fint, det var som att läsa en bok.
Och jag levde mig in så, det kändes som att jag var där, och det var med Stella. Det var som att jag fick en extra vecka med henne.

Nu är hela historien väldigt tragisk, för den här lilla flickan fick verkligen kämpa.
Man kan inte se någon mening idet, men man kan se det fina.
Så som jag kan se så mycket fint jag har med Stella. Jag hade aldrig velat byta bort dom dagarna på BB, mot ett missfall i vecka 6. Då hade jag aldrig fått träffa henne<3
(Hoppas ingen missuppfattar mig, för jag vet att missfall också är psykiskt jobbigt)

Jag blev så rörd, att jag var tvungen att dela med mig av mailet med mamma, som ble lika rörd hon.
Tänkt att någon man inte känner kan komma så nära...

Nej, nu är det bäst jag hoppar in i duschen. Ska till Jasmine och Smilla, ska gå till Stella och hälsa på.

Ha en bra alla hjärtan dag!