Tisdag.

Igår frågade en av pensionärera mig vid middagsbordet om inte jag hade några barn.
Har inte fått den frågan tidigare, men nu kom den framför alla som var där.
Jag sa som det var, berättade lite om Stella, och i korthet om hur jag hade förlorat henne.

Kändes så skönt att få berätta om henne! Alla pratar jämt på om sina barn, medans jag sitter tyst.
Är lite stämningsdödare att ta upp sitt döda barn.
Folk tycker det är jobbigt, jag tycker det är skönt.
Men jag tror att pensionärera upskattade att jag berättade. Även om jag vet att det inte var något man pratade om "på deras tid". Då fick man inte ens träffa sitt döda barn...
Jag hade en bra dag, så det gick jättebra att prata om henne.
Log vid tanken av henne, precis som nu.
Fem månader senare.

Snuttan...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0