I'm not alone.

Vaknde 06.41. Nitton minuter innan jag började jobba.
Ändå lyckades jag ta mig till jobbet fem minuter innan jag började.
Behöver jag nämna att jag ser ut som ett vrak?

Inne på mailen och läste ett mail jag fått från en tjej som förlorade sin dotter i Vasa Previa ganska nyligen.
Tårarna rann över, orkar inte hålla dom tillbaka längre...
Ingen som inte varit där vet hur det känns, men jag är tillbaka till 8/9-10 varje gång jag hör om någon annan...
Men så glad blir jag när folk skriver. För ibland känner man sig så ensam...

Gick in på familjeliv.se, och hade fått ett gästboksinlägg från en tjej som också förlorat sin lilla tjej.
Varför är livet så orättvist!?

Varför..?=(

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men om jag skriver såhär;
Christoffer berättade om en jobbarkompis, som fått sagt till sig under hans tjejs förlossning, att han kanske var tvungen att välja vem dom skulle rädda, hans tjej eller barnet. Det hade uppstått komplikationer, och det kunde ha gått väldigt illa.
-Då väljer jag min tjej, hade han sagt.
Nu klarade dom sig båda två, tack och lov. Vi pratade om vilken hemsk situation det var att hamna i, men Christoffer sa att han skulle välja mig. Jag sa inget då, men skulle jag fått välja själv i den situationen så skulle jag ha valt barnet framför mig.
Ingen tvekan.

Nu är det såklart en helt annan situation när man måste välja mellan sin respektive och sitt barn, och jag vet inte hur jag skulle göra. Dum tanke att fundera på överhuvudtaget, men sedan vi förlorade Stella så har jag börjat lägga till "OM" i allt jag tänker.
"Det ska bli gott med mat hos mamma idag, OM vi kommer fram"
"Undra när vi ses nästa gång. OM vi ens ses igen..."

Jobbig att alltid tänka så, men för mig har det blivit så självklart att allt inte är så självklart...

Skönt att få gråta av sig lite, var för länge sedan nu.. Kommer tårarna inte ut så äter dom upp en innifrån
Hurts!




Stella, sötnos. Varje dag utan dig är en KAMP. Jag tror att du ger mig små tecken hela tiden, ibland långsökta kanske, men ibland är dom för tydliga för att jag ska kunna blunda för det.
Jag älskar dig och jag saknar dig så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen!!=(



<3


Kommentarer
Postat av: Anonym

Klart hon ger dig tecken, hon finns hos dig 24 timmar om dygnet hon vakar över dig<3

2011-01-14 @ 22:42:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0