Söndagsångerst.
Det är oftast på nätterna tankarna kommer. Tusen tankar som binds ihop till en fråga.
Hur ska jag orka med det här en gång till?
Ingenting har hänt, bebis mår bra, jag mår bra.
Typ.
Det är lite komiskt när folk frågar om man är deppig, och dom få svaret "Ja".
Dom skrattar oftast bort det, men jag menar allvar.
Deppig. Deprimerad. Depression.
Nej, jag är antagligen inte deprimerad "på riktigt", jag vet väll egentligen inte den rikiga innebörden av det.
Jag har inte tagit upp det med någon läkare heller.
Men jag kan inte hitta något bättre ord för hur jag känner mig.
Jag blir både fyiskt och psykiskt trött på mina tankar, och ju närmare BF jag kommer, ju sämre mår jag.
Jag tittar på kläder som jag kan tänkas ha på en eventuell begravning, och jag funderar på hur vi ska få rum med en gravsten till hos Stella, ifall detta barn också dör.
Igår började jag gråta framför Christoffers familj. Jag hatar att gråta framför folk, men det bubblade bara över.
För många frågor som jag inte har svar på.
Åkte hem och grät ut. C tycker vi borde ta kontakt med kuratorn igen, men det har jag ingen lust med.
Jag vill bara gäva ner mig tills den här graviditeten är överstökad.
Tills jag vet om det har gått bra eller inte. Så fortsätter vi där.
Nu behöver ingen blir orolig för mig, för jag är inte i närheten av att vilja skada mig själv(eller någon annan heller för den delen), jag är nog bara nere i en svacka.
Behöver skriva av mig lite.
Mår lite bätte när jag läser andras bloggar, skrivna av dom som är i samma situation.
Mår bättre när jag ser att jag inte är ensam om att känna denna ångerst.
Håller jag på att bli galen så är jag iallafall i gott sällskap...
Förstår dig till fullo! Stor kram!
Kramar om!
Tyvärr är nog så att du inte kommer att må helt bra förrän du har fött ditt barn och allt har gått bra! Det spelar ingen roll hur många som försöker trösta, komma med snälla kommentarer eller som lugnar dig med statistik om hur liten risken är att det händer igen. Det enda som kan trösta och lindra är en frisk liten bebis som behöver sin mamma! Och det kan du ju inte få förrän allt är klart.
Kan du inte få kejsarsnitt om just förlossningen känns så tuff? Jag tycker att du ska prata med din BM, fast det gör du säkert redan. De är ju som omtänksamma som de kan!
Kram igen...
Ja, det är nog tyvärr så=/ Är inte själva förlossningen jag är nervös över, är nog mer om NÄR. Kejsarsnitt är inget jag vill göra, och en läkare pratade om igångsättning redan i början av graviditeten. Då kändes det inte som ett alternativ, men nu har jag närstan börjat fundera på om det inte vore skönt att ha allt under kontroll när det väl drar igång..
Nackdelen är ju att det kan ta så lång tid!
