Jag vet inte varför jag tar åt mig så, och jag vet inte varför jag ens känner att jag måste försvara mig, men jag känner ändå att jag vill förklara mig ännu en gång.

Jag tror aldrig jag har skrivit att folk ska "passa deras tungor". Jag tror aldrig att jag har skrivit att folk inte får säga si eller så.
Jag har skrivit att jag känner att det är jobbigt när folk säger si eller så.
För det tycker jag.
Vissa dagar tycker jag det är så jobbigt att jag går hem och gråter, även om jag vet att det inte var menat mot mig. Men ibland så gör det ont ändå. Ibland gör det jättont.
Det är därför jag skriver av mig här.

Jag skulle kunna sitta och prata om hur dåligt jag mår, vilka hemska tankar som dyker upp ibland, och hur jävla mycket jag saknar Stella.
Men jag tror inte att folk alltid orkar lyssna, därför skriver jag av mig här, i min "dagbok".
Vill folk veta hur jag mår, då kan dom titta in här. Vill dom inte höra på mitt gnäll, ja då är det bara att låta bli.

För att förklara mig så tydligt jag kan:
Här skriver jag precis vad jag känner och tycker. Det fungerar lite som terapi för mig.
Det är mina känslor, och dom kan inte vara fel.
Jag känner det jag känner. Och jag propsar inte på mina känslor på dom som inte vill höra.

Därför undanber jag kommentarer som "Det där med att folk "klagar" på jobbet över att sina barn skriker lär ni själva förstå den dagen. Allt är inte en dans på rosor."

Jag vet att livet inte är en dans på rosor. Tro mig.
Så försök förstå varför det gör så ont att höra folk klaga över vad dom har.