I'm not alone.
Another day has gone
I'm still all alone
How could this be
You're not here with me
You never said goodbye
Someone tell me why
Did you have to go
And leave my world so cold
Everyday I sit and ask myself
How did love slip away
Something whispers in my ear and says
That you are not alone
For I am here with you
Though you're far away
I am here to stay
But you are not alone
For I am here with you
Though we're far apart
You're always in my heart
But you are not alone
Imorgon.
Imorgon är det dags. Den här veckan känns det som jag har gått bakåt istället för tvärtom.
På något sätt känner jag mig svagare, även om tårarna verkar komma allt mer sällan.
Aptiten är helt borta och jag känner inte för att göra någonting.
Imorgon får vi säga hej då en sista gång. Imorgon ska du få din egen plats. Jag är så ledsen att det bara är våra föräldrar som har fått träffa henne. Jag skulle vilja visa upp henne för alla! Såklat. Visa att hon faktiskt finns. Våran söta tjej... Men jag ska ta med mina vänner till din grav och och visa var du ligger och sover.
Var och lämnade det sista på begravningsbyrån idag, så nu hoppas jag allt går bra imorgon. Vi har lämnat en filt vi sovit med som hon ska få med sig, och även ett kort på mig och Christoffer, med några fina ord på baksidan.
Milla och Cissi är hemma nu. Söta Milla lyser upp i allt mörker.
Hon vet att hennes kusin är i himmelen. Samtidigt undrar hon varför man inte bara kan ta ut en annan bebis,
finns det inte fler i magen? Sötnos=)
Älskling.
Du är fantastisk. När jag inte orkar så lyfter du mig. Du bär mig genom dom jobbigaste stunderna.
Du är så vacker när du gråter. Du är så äkta.
Jag har aldrig tvekat en sekund på att du skulle bli en bra förälder. Och nu har du bevisat för alla andra också.
Klarar du dig igenom det här, så finns det inget du inte klarar.
Stella kunde inte fått en bättre pappa.
Jag kunde inte få ett bättre stöd.
Du är underbar<3
Fina ni<3
En text som sprider sig på facebook.
Är det något jag lärt mig under dom här 3 veckorna så är det att vi inte är ensamma om det här. Jag har fått kontakt med flera som på olika sätt förlorat ett barn. Eller på något annat sätt gått igenom en stor sorg. Så många som man innan inte visste om vad dom bar på. Folk man mött på stan, i affären eller på gatan.
Jag ska aldrig mer dömma någon. Tjejen i ditt fotbollslag, kvinnan i affären, din väns förälder, din läkare...
Du vet inte vad personen varit med om, vad som har format henne/honom.
Du kan inte veta vad hon/han bär med sig varje dag, varje minut.
Leendet är inte alltid sanningen.
Jag är så rörd över stödet jag får från endel. Vissa som själv har gått igenom hemska saker, som nu stöttar mig.
Jag önskar och hoppas att jag en dag ska vara lika stark som er, och kunna ge mitt stöd till dom som behöver det.
TACK, ni håller mig över ytan<3
3 veckor sen.
Vi har några sömntabletter kvar, med dom vill jag inte ta. Jag tycker inte om att ta tabletter alls, och varje gång jag gör det så täker jag tillbaka på BB.
Jag fick två tabletter som skulle se till att jag slutade att producera mjölk.
Två tabletter som skulle få min kropp att tro att jag aldrig varit gravid. Att glömma.
Det kändes hemskt att ta dom där tabletterna, för det kändes som ett definitivt slut på allt bra.
I den stunden accepterade jag det som aldrig skulle bli.
Varje morgon när jag vaknar kämpar jag emot. Jag gör allt för att somna om igen.
När jag sover gör det inte ont.
Idag skulle du varit 3 veckor gammal älskling<3
Träffade dig inatt.
En sak som jag mår så dåligt över är att jag inte har fått se dina ögon. Jag fick aldrig se dig titta mot mig.
Men inatt drömde jag om dig. För första gången besökte du mig i mina drömmar!
Jag fick dig på min mage, och du tittade upp på mig med blåa stora ögon. Och jag tittade på dig.
Länge låg vi där och bara tittade på varandra. För vi visste att stunden snart skulle vara över, att vi snart var tvungna att lämna varandra igen.
Ååh vad jag hoppas att du besöker mig inatt igen!!
Tisdag.
Ska bli skönt att få krama om dom.
Tisdag idag. Igen. Inatt hade du blivit 3 veckor.
Varje tisdag går jag igenom hela förloppet i huvudet. Varje gång jag tänker på hur jag satt och hängde mig i "handtaget" i taket på bilen så ler jag.
Jag går igenom allt jag minns, men blir lite ledsen när jag inte kan minnas alla detaljer från själva förlossningen.
Den 12'e ska vi få träffa läkaren och barnmorskan som var med. Jag hoppas dom kan berätta hur allt gick till från deras synvinkel. Jag måste få fylla mina luckor.
Nu ska vi iväg och träffa en präst igen. Sista gången innan begravningen.
Hur ska man orka?
Regn.
Nu verkar det som att vädret kommit ikapp vårat humör.
Grått, regningt och blåsigt.
Idag ska jag tillbaka till mvc. Den snälla läkaren från i onsdags sa att jag kunde få komma dit och träffa henne idag igen om jag ville. Det kommer att bli tungt att gå tillbaka dit, det påminner ju bara om dig.
Som första ultraljudet i v.12. Då var du bara en liten plutt.. Men en liten plutt med ben och armar, du hade redan då fingrar som du vinkade med mot oss! Vilken känsla att se att det verkligen var någon inne i magen..
Det var då du blev verklig=)
Jag skulle iaf få vänta i min barnmorskas rum om jag tyckte det var för jobbigt i väntrummet. Är så tacksam över deras förståelse!
Efter det måste vi ha kommit på vad vi ska skriva på banden till blommorna. Svårt, man vill ju att allt ska vara perfekt. Men jag antar att allt som kommer spontant från hjärtat inte kan bli annat än rätt.
Jag ska försöka få med Christoffer upp i lägenheten i eftermiddag och titta på en film. För att vänja sig att vara där, för nån gång måste vi flytta hem igen. Det är konstigt hur tomt det kan kännas, trots att hon inte har varit med hemma (utanför magen) nån gång.
Men det är tomt utan spjälsängen. Utan skötbordet. Allt ser ut "som vanligt", vilket känns helt fel.
Vi har gjort om skötbordet till en vanlig byrå, Stellas byrå. Där ligger alla hennes kläder och saker. Ovanpå byrån står två ramar med ultraljudsbilderna från v.12 och v.18. Ska även sätta upp en bild på dig när dom kommer.
För du ska aldrig läggas ner i någon låda<3
Ensam med mina tankar.
Har varit själv några timmar idag, är väll därför det blir flera inlägg idag. När jag är själv med mina tankar.
Jag har mindre ont fysiskt nu, vilket gör att den psykiska smärtan tar större plats igen.
Jag märker hur folk är försiktiga, rädda för att säga fel saker. Att dom inte vet hur dom ska bete sig när dom möter mig.
Många varken hälsar eller hör av sig alls, trots att det är nu jag behöver ha allt stöd jag kan få.
Men jag vet att det är svårt, jag har också varit dålig på att möta folk som bär på en stor sorg.
Vill dom prata om det? Vill dom inte? Vad gör jag om hon/han börja gråta?
Jag vill att ni ska veta att ett enkelt "hej" på stan räcker. En klapp på axeln kan betyda mycket. Man behöver inte prata om vad som hänt. Ibland går det, ibland inte. Det finns ingen mall, det finns inget schema för hur känslorna går.
Men varje kram är så betydelsefull när man känner sig svag.
Många skriver att vi är så starka som orkar oss igenom det här. Men jag känner mig inte ett dugg stark.
Det går inte för att vi är starka. Det går för att vi måste. Vi har inget val.
Men det går lättare för att vi har varandra.
Vi sörjer inte lika, men vi sörjer ihop. Och allt vi vill är att Stella ska få det så fint som möjligt. Och vi vill att hon ska vara stolt över oss som föräldrar...
Sitter och letar efter en fin gravsten. Men hur hittar man någon som är fin nog åt ens dotter?
Till er.
Därför känner jag att jag måste skriva om det fina i allt. För hela upplevelsen från att värkarna startade är ändå så häftig, och jag blir upprymd och ler när jag tänker på det!
Jag har nog inte skrivit hur allt började. Jag hade haft förvärkar lite från och till ganska länge, kändes som lättare mensvärk. Inget jag tänkte så mycket på, annat än att jag visste att kroppen förbredde sig inför förlossningen. Detta höll på från och till ca 3-4 innan det satte igång "på riktigt".
Den 7'e september packade jag bb-väskan. Jag hade inte ont på något sätt, men jag hade en känsla av att det var något på gång. Chrsitoffer blev helt till sig när han kom hem och såg väskan, men jag försökte lugna honom med att det var ett par veckor kvar.. Hjälpte inte så mycket, då han också hade en stark känsla av att något var på gång... Kan ha varit att jag berättat för honom att "slemproppen" gick 2 dagar tidigare=)
På kvällen var vi hemma hos svärföräldrarna. Jag började få mer ont, och det gick ut mot ryggen. Men inte så farligt att jag trodde det var riktiga värkar. Ändå klockade jag dom för skojs skull, och redan då var det bara 5-6 minuter mellan dom, men eftersom jag inte förstod att det var riktiga verkar, så brydde jag mig inte om dom mer.
Senare när vi kom hem så kunde jag inte sova för smärtan. Här borde jag kanske insett att det var på G, men så är man så envis... Blev iaf ingen sömn för någon av oss, och runt 01.30 ringde jag bb och rådfrågade.
Dom är nog vana vid att det tar tid när man ska föda sitt första barn, så dom tog det med ro, men sa att jag var välkommen om jag kände så, och att jag kunde få försöka sova där om jag ville.
Sova?? Jag kunde varken sitta, ligga eller stå!
Packade ner det sista och in i bilen. Det var bara 3-4 minuter mellan värkarna, och bilresan var heeeeemsk!
Jag har hela tiden sagt att jag inte ska ha någon bedövning, men nu längtade jag efter den!
Runt 02.50 var vi inne vid bb. Jag fick lägga mig på en hård säng för att mäta värkarna och kolla hjärtljuden.
Inte det lättaste att försöka ligga still med den smärtan! Ändå var jag rädd för att dom skulle säga att det inte alls var dax än.. Dum man är!
Efeter 20 plågsamma minuter larmade jag på dom, då jag inte stod ut mer. Värkkurvan såg bra ut, och hjärtljuden perfekta. Hon undersökte mig, och jag var 8 cm öppen!!
Galen känsla man fick, ett rus i hela kroppen! Efter det gick allt snabbt, 10 minuter senare gick vattnet, och allt var igång. Jag frågade lite försiktigt om det var för sent för en epidural, och barnmorskan log mot mig och sa att ja, det är det alldeles för sent för!
03.54 var fina Stella ute.
Allt är såklart annorlunda därifrån, men jag tror känslan är detsamma.
Från den stunden är man förälder, och när man håller sitt bran, så känns det så naturligt...
Det finns det inga tvivel hos mig, att i framtiden när Stella nån gång ska få ett litet syskon, då kommer vi tillbaka till Västervik. För jag har all respekt för personalen där, och jag vet att dom går in helhjärtat i sitt jobb.
Både barnmorskan, sköterskan, barnläkaren.
Dom fanns för oss före. Dom kämpade för Stella under. Och dom grät med oss efter.
Så till er som ska till Västervik vill jag säga att ni inte har något att oroa er för. Ni är i goda händer, och ni kommer att vara med om den häftigaste upplevelsen nånsin!
Skuld.
Skingrade tankarna, och för en stund kände jag mig "normal".
Idag mår jag skit. Jag har ångerst och dåligt samvete över att jag kunde fungera normalt för några timmar...
Jag vet att man får le och vara glad ibland, att andra säkert förstår... Men jag har så svårt för att tillåta mig själv att få lite andrum.
Så nu sitter jag här med tårarna rinnandes.
Stella, varför blev det såhär!? Vi var så redo för dig, vi har så mycket kärlek att ge dig, men hur ska vi visa den nu?? Jag vill bara hålla om dig, krama och pussa på dig och säga att allt kommer bli bra. Det är bara en mardröm, men snart vaknar vi, och då kommer allt bli bra igen...
Måsten.
Våran lilla tjej...
Åkte till Högsby och tittade på fotboll. Skönt att komma iväg och skingra tankarna en stund. Christoffer är på hockey, och jag sitter med färg i håret. Blir väll samma halvtaskiga resultat som vanligt när man försöker fixa utväxten själv, men jag är definitivt inte redo för att sitta hos en frisör än. Det får bli som det blir.
Det är så många tankar som snurrar i huvudet. Inte konstigt man är matt. Jag kommer på småsaker som kanske inte spelar någon större roll, men som gnager i mig.
Alla dessa "varför?" och "tänk om" som man aldrig får svar på...
Stella, jag skulle göra allt för att ge dig livet tillbaka!!
Repeat.
Samma inövade svar varje gång.
Och aldrig sanningen.
Vill folk ens höra sanningen?
Jag tror inte det.
No air.
Do you expect me
To live alone with just me
Cause my world revolves around you
its so hard for me to breathe
Tell Me How im supposed to breathe with no air
Can't live can't breathe with no air
thats how i feel whenever you ain't there
Its No Air No Air
If you ain't here i just can't breathe
No air, no air...
OM.
Idag skulle du ha varit 15 dagar. Vi skulle ha lärt känna varandra ganska bra nu.
Du skulle kanske vara hungrig just nu, och jag skulle amma dig. Efteråt skulle jag lägga dig i din alldeles för dyra vagn(som du är så värd!!) och gå ut och gå en lång promendad med dig. Jag skulle vara så mallig över att få visa upp dig på stan, du är ju så söt! Alla skulle vilja titta på dina små händer och fötter. På ditt mörka hår och gosa med dina runda kinder.
Till BB åker man för att föda fram sitt barn och sedan få åka hem och lära känna varandra.
Vi fick åka hem ensamma.
Glömmer aldrig stunden då vi hade sagt hej då till dig och lämnade rummet, sjukhuset och Västervik.
Jag kände mig som världens sämsta förälder!=(
Din plats<3
Idag har vi varit och tittat på två olika platser för dig älskling, och vi tror vi har bestämt oss. Där kommer du att få vila i lugn och ro under ett körsbärsträd.
Du ska få den finaste platsen sötnos.
Igår var vi och träffade en präst och pratade om upplägget på begravningen. På tisdag ska vi träffa ytterliggare en, han som ska hålla i den. Datum är också bestäm, och det känns skönt att ha något att ställa sig in på. I slutet på nästa vecka är det din stund Stella, då går allas tankar till dig!
Jag trodde det skulle bli jobbigt att se ut en gravplats, men jag har alltid tyckt att kyrkogården är en fridfull plats. Även idag. Har kanske att göra med att jag ända sen jag var liten har följt med min mamma och gjort fint hos mormor och andra släktingar.
Och jag är nöjd med platsen hon ska få. Skönt.
Varit hos en läkare idag, och jag tackar för att hon var så lugn och förstående! Jag tackar också för att allt såg bra ut. Hon hade även provsvar från Västervik, och även om jag blir lite irriterad över att jag inte fått ta del av dom tidigare, så var jag ju glad att dom inte visade något. För det är min stora rädsla, var det mitt fel?? Var det något fel på mig som tog dig ifrån oss???
Men då återstår ju frågan. Varför??
Jag känner ändå ett lugn över att vi fått saker gjorda, och att vi nu har tagit ett steg på vägen.
Idag är första dagen jag inte har gråtit(än), även om det var nära inne i skogskapellet när jag föreställde mig att Stellas kista stod där framme.
Livet är så orättvist=(
Älskar dig min fina dotter!
Möte med prästen.
Ska till sjukhuset imorgon för undersökning. Ska bli skönt att antingen få bekräftat att det ser bra ut så jag slipper oroa mig, eller att jag får den vård jag behöver om smärtan jag har inte är normal...
Oavsett ska det bli skönt att få det avklarat.
Ikväll ska vi möta prästen som ska hålla i begravningen. Vet inte vad vi har att vänta. Jag hoppas bara att mina innersta tankar inte flyger ut. För just nu betvivlar jag hans yrke till det yttersta...
Inatt är det två veckor sen, fina Stella...
Tårarna tar aldrig slut.
Hela tiden.
Och jag ser ingen ljusning...
Vad har jag för val?
Jag har inget val.
I någon kort sekund har jag funderat på om det hade varit bättre om jag hade fått ett missfall. Det hade varit jobbigt, men då hade jag inte hunnit fästa mig vid dig lika mycket.
Men aldrig.
Jag skulle aldrig nånsin vilja vrida tillbaka tiden, för då hade jag inte fått hålla om dig, pussa på dig..
Älskling, aldrig skulle jag radera dig från mitt minne, aldrig skulle jag vilja ha dig ogjord!!
Jag ska bli en bättre människa för dig, och det minsta jag kan göra är att försöka bli blodgivare igen, för då kan vi ge någon annan chansen, så som någon försökte rädda dig<3
Christoffers födelsedag blev iaf bra. Kvällen spenderades med familj och släktingar, och det var bra stämning, även om jag vet att du korsade allas tankar då och då, lilla ängel.
Han fick mycket fint, och jag tror han är nöjd han också=)
Din dag<3
Grattis på födelsedagen älskling,
du är bäst!
<3
Fredag?
På begravningsbyrån försökte jag vara stark. Vilket resulterade i att jag mest satt och försökte hitta en punk på skrivbordet att koncentrera mig på för att inte börja gråta. Blev inte så mycket bestämt, men vi fick lite information och har nu lite att tänka på. Det som känns skönt är att vi tänker lika i det mesta. Hade blivit svårare annars...
Träffa en präst nästa vecka och då blir det väll lite mer bestämt. Ska få gå och se ut en gravplats också...
Den fysiska smärtan blir inte ett dugg bättre heller, så måste gå och kolla upp det. Men ska stå ut över helgen.
Imorgon ska iaf bli en bra dag. Då fyller Christoffer år, så han ska firas! Hoppas IKO spöar Leksand ikväll, skulle blir en bra present för honom!
Älskar dig C<3
Älskar dig S<3
Gone.
Jag hänger inte med.
Min mage är nästan helt borta, och om mindre än 4 kg så finns det inga spår av en graviditet.
Borta. Konstigt hur något så stort och betydelsefullt kan försvinna utan att lämna minsta spår.
Vi har bott hemma hos mina föräldrar sen vi kom hem från Västervik, och jag vet inte alls hur länge vi blir kvar. Just nu är det skönt att inte behöva ta så mycket ansvar om vardagliga saker, utan att bara kunna vara liten igen. Bli ompysslad.
Imorgon är det däremot dags att vara vuxen igen. Då ska vi till begravningsbyrån och prata och planera.. Jag har inte varit på en begravning på 10 år, och jag har definitivt aldrig behöva planera en själv..
Vi får se hur det går. Hoppas jag kan finna något lugn så att vi kan göra det så fint som möjligt för dig<3
Vill tack för era fina kommentarer och mail. Jag läser allt, även om jag inte alltid svarar.
Jag uppskattar iaf erat stöd!
Nu ska jag gå och ge Christoffer en puss, sen ska jag sätta mig och kolla på tv med min lilla mamma. Halv åtta hos mig gissar jag på att det blir om hon får bestämma!
7 dygn.
Var inne i stan själv igår för första gången. Hade lite ärenden som jag var tvungen att göra, men det fungerade inte alls. Paniken spred sig i mig, och jag ville bara tillbaka till bilen så att jag kunde låta tårarna komma.
Åkte hem ganska snabbt igen utan att få något gjort.
Idag var jag och Christoffer inne igen, men känslan satt kvar.
Folk man känner brukar antingen försöka möta ens blick för att kunna gå fram och prata, eller så brukar dom gå omvägar för att slippa. Idag(och igår) var det jag som gick omvägar.
Skulle stanna till på Sibylla och äta, men ångersten och rädslan tog över, och det fick bli mat hemma istället.
Allt känns så ansträngande, och jag är alltid på min vakt. Enda gången jag kan slappna av är när Christoffer ligger och håller om mig. Då kan vi prata om allt. Ibland om Stella. Om framtiden. Eller bara om hur det går i fotbollen.
Hos honom kan jag gråta ut, något jag har svårt för annars.
Jag vet att det är dumt, för jag vet att folk skulle förstå... Men ständigt när känslorna kommer, så tillåter jag bara några få tårar rinna. Jag trycker tillbaka känslorna så gott jag kan, och detta äter upp mig.
Var hemma hos en vän igår som jag vet kan relatera till mig på flera sätt. Vi pratade om just detta. Hur man alltid trycker ner sig själv.
Är man ledsen så trycker man tillbaka känslorna. För man ska ju vara stark. Sägs det.
Är man glad så får man dåligt samvete för det. Jag kan komma på mig själv att skratta till något roligt tv'program, men kommer oftast på mig själv, och blir irriterad för att jag tillåter mig vara glad. För att jag tillåter mig tänka på något annat...
Fina Stella, det går inte en minut utan att du korsar mina tankar!
What kind of dream is this?
Inatt är det en vecka sen du ville komma ut till oss.
Sötnos<3
Tattoo yore name across my heart
so it will remain
Not even death can make us part.
Ett djupt andetag.
Vi försöker åka in till stan någon gång ibland, bara för att se lite folk. Någon slags terapi antar jag.
Ett varv runt stan känns hemsk, och jag håller Christoffers hand krampaktigt och hoppas att vi inte ska möta någon vi känner.
Vilken är dumt, man möter alltid någon man känner.
Men det är väll lite det som är meningen också. Att försöka leva vidare.
Idag har jag kännt mig lite starkare, jag har kunnat sova inatt, och i.o.m. att jag försöker dra ner på värktabletterna så får den fysiska smärtan lite mer utrymme. Skönt på någon lustigt sätt.
Dock så har jag en stor klump i magen efter ett telefonsamtal som vi har väntat på. Obduktionen av Stella är klar, och hon kommer att få komma hem.
Vilket i sin tur leder till att vi måste ta tag i det värsta. Bara tanken ger mig panik. Henns begravning...
Jag har gett den några tankar, men inte ens i dom så bär benen mig när jag ser mig själv gå fram till kistan.
Hur klarar man något sånt???
Fina fina Stella, hur ska jag nånsin kunna säga hej då?
Du har inte fått en chans att se världen, och du har verkligen inte gjort något för att förtjäna det här..
Hade jag kunnat så skulle jag ta din plats älskling, men jag vet att det inte går, så jag ska andas varje andetag för dig<3
En pappas sorg.
Jag kan inte med ord beskriva hur smärtsamt det här är för mig,men jag känner ändå att jag vill berätta hur jag mår.
Just nu för tillfället denna timme kanske så mår jag helt okej det kan gå flera timmar då man mår okej, sedan kommer det som en stor jävla käftsmäll man bara faller ihop marken försvinner och man blir så svag så svag tårarna bara rinner och man vet inte vad man ska ta vägen.
Så känner jag mycket jag vet inte vad jag ska göra vad jag ska ta vägen jag känner att jag bara vill springa tillbaka i tiden vrida tillbaka klockan och ställa allt till rätta, känner mig så maktlös.
Det hänger väl i från BB jag kände mig som världens minsta människa när jag stod där och höll i min sambos armar när hon skrek av smärta samtidigt som barnmoskor läkare och andra människor rusade in i rummet och gjorde allt och då menar jag verkligen allt för att få ut våran älskade dotter. Trots att jag begrep innerst inne att något var påväg att gå fruktansvärt fel, jag såg när hon kom ut att det nog var för sent men jag höll hoppet uppe. Men när läkarna kom in så såg jag direkt, jag hörde inte ens vad dom sa jag minns bara att jag skrek rakt ut slängde mig om Jenny storgrät och bad läkarna dra åt helvete.
Fast nu vet jag dom gjorde verkligen allt för att rädda henne.
Att få hålla sitt barn första gången är en upplevelse som många känt men att samtidigt veta att det är sista gången gör så jävla ont. Det finns ingen som inte varit med om detta som kan säga att dom vet hur det känns så är det bara.
Jag är tacksam för alla som hört av sig och snälla jag ber er som känner att ni vill höra av er men inte vågar.
Hör av er om ni känner för det jag lovar att det känns bättre för både er själva och mig då.
Jag vet att det är svårt man vet inte vad man ska säga men ett enkelt hej räcker jävligt långt just nu.
Älskade Stella fast du aldrig fick se mig så var jag med dig och jag skall minnas och jämt skall du finnas. Mina händer är tomma och sorgen är ett hav så här sitter jag och gråter och önskar dig åter fast jag vet du har ro nu och du skall bo nu bland nya vänner där ingenting skrämmer.
Pappa kommer alltid älska dig.
Kanske imorgon...
Sånt som inte händer.
Har lovat att skriva och berätta om vad det var som hände natten då våra liv vändes helt upp och ner.
Då marken försvann under våra fötter.
Det känns viktigt för mig att folk får veta för att slippa olika spekulationer och rykten.
klockan var ca 02.50 när vi kom fram till BB.
Värkkurvan, hjärtljuden och allt såg perfekt ut. Jämna och bra värkar. Bra hjärtljud.
3 veckor före beräknad födsel, vilket inte är något ovanligt.
Barnmorskan undersökte mig, och sa att jag var 8 cm öppen. Åtta!!! Christoffer och jag tittade på varandra och fylldes av skräckblandad förtjusning. Snart skulle vi bli föräldrar, med betoning på snart!
Det dröjde inte många minuter innan vattnet gick, och efter det gick allt i rekordfart.
Upp på förlossningssängen och ytterliggare en koll. Jag hade en hinna kvar som inte spruckit, så dom tog hål på den, och vid nästa värk var det dags att krysta.
Återligen: Allt såg så bra ut.
Första krystvärken kom, och Stellas hjärtljud gick ner. Vid nästa värk så kom det en stor blödning, och plötsligt var rummet fyllt av folk i gröna och vita rockar.
Det som hände var att navelsträngen hade lossnat från moderkakan, och hon förlorade massa blod.
Dom hade inte kunnat få ut henne snabbare, allt gick på 5 minuter.
Jag fick bara ha henne på min mage någon snabb sekund innan dom sprang iväg med henne=(
Jag har ingen tidsuppfattning alls om tiden när dom försökte rädda henne, och jag kommer inte alls ihåg mycket av själva förlossningen då jag tuppade av flera gånger av smärtan.
Men följande minns jag så starkt att mitt hjärta spricker.
Barnläkaren och sjuksköterskan kommer in i rummet.
En annan sköterska skyndar sig fram till mig och sprutar in något som jag förstår är lungnande medel.
Vi förstår med en gång.
Deras blickar sa allt.
"Vi är så ledsna. Vi kunde inte rädda henne"
Stella Liljegren Rydh.
Du är mamma och pappas ängladotter,
och vi kommer alltid att bära dig inom oss.
Minnet av dig får mig att le.
Det var så fint, så naturligt.
DU är så fin!
Just den stunden, den kommer jag aldrig att glömma. Det är det finaste minnet jag har, och det är den stunden som gör mig stark. Tack för det älskade lilla ängel<3
En dikt...
"An angel, in the book of life
wrote down your babys birth
And whispered when he closed the book:
To beautiful for earth"
<3
Man bara vet.
Hur man direkt ser att det värsta som kan hända har hänt.
Marken försvinner under ens fötter innan han ens öppnat munnen.
Man bara vet...
...
En sak bara till er som kommenterat:
Det känns inte som att designen på min blogg är något som spelar nån jävla roll i det här läget.
Men förlåt så jävla mycket om ni måste anstränga era ögon.
En minut i taget...
Både vänner, bekanta och alla ni som trots att ni inte känner oss personligen har skrivit så fint.
Vi tar en dag i taget.
En timme i taget.
Ibland får vi kämpa oss igenom varje minut.
Jag vet att många undrar vad det var som hände, vad det var som gick snett.
Och jag ska skriva och förklara hela förloppet när jag orkar.
Men jag vill att ni ska veta att hon mådde bra under hela tiden, det var bara ett par minuter innan hon kom ut som något gick fruktansvärt fel.. Men som sagt, jag förklarar allt i ett senare inlägg.
Allt är så overkligt, och ibland undrar jag om det verkligen har hänt. Har jag ens varit gravid? Var det bara en lång fin dröm, dom där 37 veckorna?
Men så kommer allt över mig. Stunderna vi fick se, hålla och pussa på vår fina flicka. När jag tittar på bilder på henne, och när jag tänker på alla knuffar och sparkar hon gett oss så brister det.
Några av er kommer möta mig när jag har en av mina starkare stunder. När jag kan prata om det och t.o.m. le när jag tänker på henne.
Andra kommer möta mig när en endaste blick kan få mig att bryta ihop.
Men som sagt, vi uppskattar ert stöd enormt mycket!
Vi ska ta oss igenom det här, Christoffer och jag. Vi är inte alltid starka, men vi har varandra. Och vi kommer alltid ha Stella med oss, hon är anledningen till att vi kämpar, vi lever för dig hjärtat<3
Imorgon kommer det blir tungt att öppna tidningen..
Detta händer inte...
Fina älskade Stella, vakna nu!!=(((
*10.09.08
+10.09.08
Jag lever i en mardröm.
Trots att det inte ens gått två dygn så vet jag att dom flesta redan vet.
Vi har hamnat i den värsta mardrömmen man kan tänka sig.
Idag var vi på begravningsbyrån och valde ut våran älskade dotters dödsannons.
Cred.
Först gnydde jag lite och mummlade något om att duschen fick vänta tills C kommit hem och kunde byta lampan.
MEN.
Så kom mannen i mig fram, hoppade upp på en pall och bytte lampan själv!!
Deeeeniiiiiii;)
Mer sömnprat.
När jag läst klart så sträckte jag mig över honom för att kolla så att han ställde väckarklockan innan han somnade, och därefter släckte jag. Råkade nog "halvväcka" honom, då han sa:
-Mmmm. Mjölk.
-Mjölk?
-Ja. Mjölk. Skönt.
-Vad snackar du om nu?
-Ja, du släckte ju. Mjölk-mörkt.
-Åååkeeej...
Love you weirdo!
Ungefär bäst i världen.
Med sig hade hon även en pastasallad med kyckling, fralla och en coca cola och en bulle till efterrätt.
Hur väl känner hon mig??
Är ständigt trött och lite smågnällig nu för tiden p.g.a. att jag aldrig kan sova ordentligt på nätterna, med en sån grej kan ju få vilken skitdag som helst att bli bra!=)
Och inte nog med att hon strök och satte upp gardinerna, så putsade hon fönstret och vi fick bort ca 50 döda flugor som låg mellan glasen..
Nice=)
Ikväll blir det fotboll(igen). B-laget denna gång, viktig match.
Sen hem och kolla på nån av serierna som drar igång nu, "Biggest Loser Sverige" eller "Ullared".. Tror det blir det första allternativet!
UNDERKÄND.
Dont buy it.
Smaklös, tråkig, på gränsen till äcklig(jo, den slank visst ner ändå..).
Inte en smula smak av Werthers orginal.
Smakar bara billig coop-choklad(om det nu finns sån).
M.V.H
Chokladexperten.
Någon som var trött?
-Om vi skulle spela här så skulle ju jag vinna.
-Va?
-Ja. Om vi skulle sätta upp två mål här i sängen.
-I sängen?
-Ja. Då skulle jag vinna med 5-1.
-Va snackar du om?
-Jag vet inte. Jag yrar.
Nej, han har inget minne av detta samtal.
Måndag.
Så får det bli!
Sen att det handlar om två små plankor och en lampa, och att förådet ligger precis utanför dörren är en annan sak.
So what?
Jag har ätit rostade mackor.
Med smöööööör.
Ingen anledning att vara avis.
Söndag.
Efter lite sällskap med Theo, 2 månader så blir man ju bara ännu mer sugen.. Även om jag nog inte ska räkna med att få en lika lugn bebis som han=)
Var och såg en skön seger för brudarna mot Rödsle(5-1), efter det åkte vi och käkade pappas kroppkakor. En sväng hem till svärisarna, och nu är vi back home.
Blir visst mat hemma hos svärisarna ikväll också.. Jag har inget att klaga på!
Inget spec att skriva. Skrev ändå.
Heeeerrå.
Lördag.
Grattis till Henke och Mats(i förskott, efterskott eller vad det nu bli...)!
Grattis också till min fina C som har fixat sig en väktarutbildning:) Well done!
31 dagar kvar.
Fredag.
Inleder fredagen med ett varmt bad som håller på att tappas upp(om det inte redan är översvämning där inne...). Bestämt mig för att dagen ska hndla om mig, ska bara pyssla om mig själv och ha det skönt.
Blir stan en sväng när C slutat, och sen hem och ha fredagsmys! Blir till fotbollen ikväll, den missar vi inte!
Men Ungern borde inte vara någon match för Sverige:)
Nej, kolla till badvattnet maybe..
Blöjstation.
Nu är vi redo för alla bajsblöjor i världen!
Typ.
Osocial.
Är inte på humör för nånting just nu.
Inte nöjd med mitt utseende nånstans heller, och det drar ner mig ytterligare. Blir nog bättre när lillskit är ute! Då ska jag börja träna igen, jag ska göra ett välbehövt besök hos frisören, och jag ska shoppa nya kläder!
Då kommer jag vara nöjd med mig själv.
Eller så kommer jag inte ha en sekund över att ens tänka på mitt utseende, men då är jag ju småbarnsförälder, och har något att skylla på iaf;)
Hej hoe!
Varje gång jag loggar in på fb, så tjatar dom om att jag ska säge hej till Sara.
Så ok, Hej hej Sara!!
Hoppas dom slutar tjata nu. 
Jag får väll be att Christoffer hälsar till tobbe när dom träffas nästa gång dom ses också.
Hoppas dom nöjer sig med det.
33.
Lovely.
Nej med seriöst.
Man måste väll få något utbetalningskort från dom så man kan kolla hur dom har räknat??
Eller?
Nån som har koll(???), för jag orkar inte sitta i telefonkö hela dagarna!!
Nu får det bli en promenix till stan bara för att komma ut härifrån ett tag. Även om jag inte längtar tillbaka till jobbet ett dugg så blir det väääldigt långtråkigt att gå hemma i längden..
Men nu är det bara 33 dagar kvar. TRETTIOTRE!!!
Oj oj!
Känns tryggt.
Dock så fick jag ob-pengar och ett par semesterdagar den här månaden också, men jag undrar hur det kommer att bli sen?? Måste ju få något papper med hur dom har räknat, för den här summan är ju lååångt under existensminimum, och det känns inte ok.
Jaja.
Just nu är jag bara nöjd(förvånad) över att jag fått några pengar överhuvudtaget.
We'll see.
Lite frukost till vakna med the voice.
Japp.
