Så dumt det kan bli..
Var ute på lekplatsen med Ebb, när grannen kommer med sitt treåriga barnbarn.
En söt flicka som heter Stella.
Ebba och Stella lekte för fullt, och både jag och namnen hördes flera gånger.

"Var försiktig med Ebba, Stella". "Nu får du flytta dig Ebba så att Stella kan åka". "Stella och Ebba"...
Flickan berättade flera gånger för mig att hon hette Stella, och jag sa varje gång att hon hade ett väldigt fint namn.
Att jag älskade det namnet.

Det blev så konstigt i mitt huvud ett tag. Jag älskade att få säga namnet, att låtsas en stund att det var min Stella, så till slut fick jag skärpa mig och kalla henne "flickan" istället.

Ville berätta för grannen, men visste att jag skulle börja gråta om jag gjorde det.. Och det orkar jag inte.
Inte idag.

Rörigt inlägg känner jag.
Men behövde få det ur mig..
Osunda tankar där ett tag, det inser jag. Men jag ville bara att allt skulle vara som det borde.. Det kändes så bra att få låtsas ett tag..

Imorgon ska jag bli normal igen. Men ikväll vill jag låtsas att båda mina tjejer ligger där uppe och sover..

Dagarna rullar förbi lite för snabbt nu känner jag!
Hunnit med att fylla år, trevlig(!) städdag, familjefotografering, seriepremiär i korpen och mycket mer.
Fick superfina lampor till vardagsrummet av Stoffe och Ebba, och bara bra och fina saker av släkten. Tack!
Imorgon åker vi och rastar Ebba på något av leklanden i Kalmar, och ser om jag hittar något fint för födelsedags pengarna:)

Efter att ha tagit en alldeles för lång eftermiddagsvila så fick det bli en promenad runt kyrkogården med världens bästa tjej.
Gud vad jag älskar dig!

Det var länge sedan en krasch, men så kommer Yohio och sjunger "Himmeln är oskyldigt blå", och vips så är man tillbaka i skogskapellet. Förkrossad på första raden framför den lilla lilla kistan.

Sen sitter två vuxna människor och gråter i soffan och undrar hur det har kunnat gå två och ett halvt år. Snart 32 månader.

Hur hade du varit nu? Hur hade du sett ut älskling..?<3