Många tårar idag, tack för det försäkringskassan. Pratat med min handläggare, och jag förstår inte hur man kan vara så känslokall. Hon tyckte inte alls att jag hade någon anledning till att vara hemma mer än fyra veckor, och det som läkaren hade skrivit hade inte alls någon påverkan trots att hon klart och tydligt skrivit att jag inte kunde jobba.
Jag bad henne ringa upp min läkare, men det vägrade hon. Är dom inte till för att hjälpa!?
Grät och skällde. Men vad hjälper det?

Tog numret till hennes chef, och nu ska vi se till att ordna ett möte med min handläggare, hennes chef, min läkare och kurator. Eventuellt våran barnmorska också, vore skönt då hon är den som var med under hela förloppet.
Jag ska ge Christoffers pappa fullmakt så han kan föra min talan, gissar på att det bara kommer att komma tårar och svordommar från mig...

Jag är alldeles för ledsen för att bry mig om dag tretton idag, får bli dubbelt upp imorgon istället.

I keep loosing my faith
(don’t loose it!)
I keep trying again
(don’t let you fall!)
I keep taking the blame
(don’t take it!)
I can’t give it away
(Its not your fault!)