Har varit underbart att åka iväg. Kul att träffa Cissi(-syster) och se hur dom har det i nya lägenheten, och kul att träffa Cissi(-kompis) och se hur hon har det hos sig! Sofia hann jag inte med att träffa, så jag har fortfarande inte fått se hur hon bor, får bli en annan gång!

Nu är man hemma igen och måste ta tag i allt. Nästa vecka ska jag arbetspröva. I.o.m. att jag fortfarande är sjukskriven då, så kan jag ta pauser när jag behöver, och skulle jag känna att det inte går så är det ok att gå hem.
Men hur gör man när man börjar gråta bara man pratar om att börja jobba? När man gråter av bara tanken?

Jag vet att jag får vara sjukskriven längre om jag känner att det inte går, men det varken vill jag eller har råd med. Det som känns extra surt är att jag är ganska säker på att jag skulle klara av att jobba med något annat. Helst skulle jag vilja ställa mig i någon fabrik där jag slipper bry mig om andra. Där mitt jobb inte kräver att jag tar hand om andra.
För det är en av alla tankar.

Hur ska jag kunna bry mig om mina vårdtagare, när jag inte ens räcker till åt mig själv?