Vilken jävla dag! Vilken jävla, jävla dag...

Som jag har skrivit tidigare så var det ett bra tag sedan både jag och Christoffer grät ut ordentligt.
Och allt har flytit på bra. Ibland har saknade över Stella kommit över oss, och ibland kommer oron över det kommande barnet, men vi har bara svalt det och gått vidare. Varit "starka".
Byggt på berget med känslor så långt det gick.

Senaste dagarna har vi båda varit lite småirriterade. Igår ganska mycket irriterade, och idag absolut vansinniga.
På vad?
Jag vet egentligen inte, bara småsaker. Men vi har tagit ut det på varandra, och eftersom vi har mått lika dåligt senaste tiden, så orkade ingen av oss att bry sig om hur den andra kände.
Vi har knappt orkat med våra egna känslor, hur ska vi då orka med varandra? Innan har vi kompleterat varandra bra, har jag mått dåligt har Christoffer funnits där och stöttat mig, och tvärtom.
Nu drog vi bara ner varandra.

För mig sprack det redan på jobbet där jag började gråta inför min chef. Som tur är så är hon förstående, och förstod att det låg många undantryckta känslor bakom tårarna.
Väl hemma så började jag och C bråka om inegnting, och till slut stod vi bara och skrek på varandra.
Visst bråkar vi ibland, men det här var något annat. Ingen av oss skrek något vettigt överhuvudtaget, och jag antar att vi inte lyssnade ändå.

När vi skrikit av oss så stängde vi in oss i varsitt rum och grät.
Grät, grät, grät.
Sen grät vi tillsammans. Satt och höll om varandra och grät tills vi bara var en liten pöl av tårar.
Någonstans där så släppte allt. Äntligen fick alla känslor komma ut på rätt sätt.

Det slutade med att vi båda somnade helt utmattade på soffan. Helt tomma.
Skönt.

Vi brukar alltid kunna prata med varandra om hur vi känner, men medans tiden går så känner man pressen på att man borde må bra nu. Man borde kunna hantera sorgen bättre. Man borde så mycket.
Och även om vi vet att det inte fungerar så, så spelar vi med.
På jobbet, på fritiden, och nu även hemma.
Då blir det nog lätt såhär. När berget av känslor rasar.

Nu hoppas jag det dröjer länge innan nästa urladdning. Förhoppningsvis lär jag mig att släppa ut lite då och då.
Börjar förstå syftet med psykologer. Jag har ingen lust att gå tillbaka till någon sådan, föredrar att prata ut med Christoffer. Den dagen han inte orkar lyssna längre så ska jag överväga saken.




Av erfarenhet så vet jag att vi nu kan ta ytterliggare ett steg framåt. Kan fortsätta lite starkare.
Dalarna är fortfarande lika djupa, men topparna blir allt högre.

"När man har nått botten så har man iallafall fast mark under fötterna"

Amor vincit omnia<3