Nattskräck?
Två nätter(kvällar) har Ebba skrikit och gråtit hysteriskt. Det går inte få någon kontakt med henne, och och sparkas och slås, och vet inte vad hon vill. Detta någon timme eller två efter hon somnat.
Det känns som att hon är någonstans mellan sovande och vaken.
Någon dom känner igen?
Jag har googlat, och det som passar bäst in är så kallad "nattskräck", förutom att det här håller på i flera timmar!
Inte bara tycker jag fruktansvärt synd om Ebba, men jag blir helt slutkörd, nervös och en aning orolig.
Någon som vet vad man kan göra??
Idag har vi varit och shoppat till Ebb, bland annat en snygg blåsa till jul och nyårsafton:)
Åkt förbi Stella, och därefter päronen innan vi blev bjudna på mat och svärisarna.
Nu sitter jag bänkad framför teven, och håller tummarna för att det blir en lugn natt.
C stack iväg på partaj, så blir det en repris på föregående nätter så får jag sitta uppe själv.
Men vi hoppas på det bästa:)
<3
Ja jag va inne på de där också men jag tror inte w hade de sen ändå. Försök att bryta det genom att bara tända lampan och typ väck henne. De tyckte jag va enklast !
Olivia kan oxå va skräckslagen och hålla på och slå omkring sig.. Det som hjälper på henne är att ta upp henne och hålla om henne en stund.. Och när det är som värst får vi bära in henne till vår säng så får hon sova där ist.. Hemskt är det när det blir sådär :/
Det är det som är grejen, det går inte att väcka/lugna henne.. Varken genom att tända eller ta upp henne.. Men inatt var det lugnt, så vet inte.. Kanske är tänderna som ställer till det iaf?=\
Min systers dotter har det och just det där hysteriska med slag och sparkar. Hon verkar vaken men sover egentligen. Min blir även ruskigt stark och blir väldigt våldsam. De får många gånger bålhålla henne för att hon inte ska skada sig själv eller någon annan. De vartill en barnpsykolog och pratade, och det finns inte så mycket att göra. Hon fick det ungefär samma tid varje natt och fick tips om att väcka henne strax innan och sen om/när det inträffade vänta ut det och sen prata med henne en stund efteråt. Ofta mindes hon ingenting men det var ändå bra att prata med henne om det och sen om andra mysigt saker.
Helt klart nattskräck, vår 2 åring hade det när han var va 1 1/2 år. Det som bemärker just nattskräck är att det helt enkelt inte går att väcka dem mitt i kaoset så det enda man kan göra är att försöka lugna så gott det går och se till att de inte slår sig mitt i vredesutbrottet. Man ska också veta att det bara är vi föräldrar som far illa de minns inte att det hänt. Vår kille hade det stötvis ca 6månader
