Efter flera veckors berg och dalbana då jag mått kanon ena dagen, och helst bara velat sova mig igenom den andra så fick jag ett litet break down idag.
Det som utlöste det hela var att ena katten satte sig och kissade i sängen mitt framför ögonen på mig.. har inte hänt på hur länge som helst, trodde vi lyckats läxa upp dom en gång för alla..
Men icke.
Ringde Christoffer helt hysterisk, samtidigt som jag jagande kattfan, och därefter dra in honom till sovrummet för att skälla ut honom. Stängde sen in honom på toaletten en stund, men fick dåligt samvete efter nån minut och släppte ut honom(förlåt Jacke!).
Sen satte jag mig ner och grät. Och grät och grät och grät.
Jag vet inte var allt kom ifrån(för nej, så hemsk var inte kiss-insidenten).
Kunde inte stoppa tårarna.
Och när jag inte kom på varför jag satt och tjöt så kände jag mig dum, och då blev jag ännu mer ledsen och grät ännu mer.
Tyckte att det var så fruktansvärt synd om mig, och förbannade alla som inte kan förstå det..
Till slut samlade jag mig och gick ner och kollade om det fanns nån tvättid.
Som det såklart inte fanns.
Men jag höll mig lugn och gick upp i lägenheten och tittade apatiskt in i väggen i 10 minuter.
Nu känns det bättre.

Hormonerna som sprutar eller är det psyket nästa för mig?
(det är ok att ljuga för att få mig på bra humör)