1'a november.
Dom ringde till C igår kväll från jobbet, så han började redan 05.48, och var tvungen att gå upp myyycket tidigare än jag. Kändes genast bättre!;)
Dock så mår jag inte bra av att gå till jobbet. Har lyckats hålla sorgen inom mig, men så fort jag går därifrån så blir jag ledsen. Har verkligen inget att göra med platsen eller arbetskamraterna. Jag mår bara dåligt.
Att försäkringskassan nekar mig pengar för den tiden jag gick hemma gör inte saken bättre. Känslolösa svin!=(
Christoffer hittade en sida igår om Velamentös Insertion. Dock på engelska, men jag ska kolla igenom det. Det är "vanligare" när man väntar tvillingar, men procenten för "singelgraviditeter" är såå låg. Tanken är absurd, hur fan kunde det hända just oss?? Chansen är ju så liten att den nästan inte finns...
Ältande, ältande, ältande...
Jenny,!
JAG, min syster förstår dig så himla bra, varför oss,? det är ju så ovanligt?? :/
Det jag lärde mig när jag låg min min kära syster på sjukhuset endel av tiden innan flisan gick bort var att jag såg faktiskt många människor, alla som var så otroligt ledsna men som innan dom gick in på sina "bond" avdelningar,rum tog ett djupt andetag för att sedan skina upp som en sol för att gå in till sina kära barn som låg där innanför dörren, sjuka, Allvarligt sjuka..! Då kände jag såhär:
Vi, vi är inte ensamma, det finns så många andra som går igenom precis samma sak som oss, endel klarar det andra inte,.. Men för mig att få vara med om den tiden på sjukhuset var så otroligt lärorik,.. Man ska ALDRIG ta något förgivet och man ska ta vara på all tid man har tillsammans med nära och kära! <3
