Blev lite ledsen. Har suttit och läst igenom inläggen före Stellas födsel. Jag hade för mig att jag hade "tonat" ner min glädje lite, för att jag inte skulle vara en av dom som bara tjatar om sitt barn hela tiden. Jag vet inte hur andra uppfattade inläggen, men jag märker gläjen i nästan varenda inlägg, jag var ju så glad! Och jag var aldrig ensam. Hade jag en skitdag så tittade jag bara ner på magen och pratade med den.
Jag har aldrig haft någon längtan efter att bli förälder, men när vi bestämde oss för att satsa för ungefär ett år sedan så var jag säker på min sak, jag var redo! Jag var så nervös över att berätta för mina vänner, för jag hade inte delat mina tankar med dom, så jag visste att dom skulle bli förvånade..=)

När jag väl blev gravid så bara längtade jag. Alla(,eller ok, dom flesta) som har gått igenom en graviditet kan nog förstå. Ändå så vet man inte alls vad som väntar en, vad det är man längtar så efter.

Första gången jag fick hålla dig så blev jag varm i hela kroppen. Jag grät några glädjetårar. MIN DOTTER! Sedan strök jag din kind som var så kall, och då påmindes jag om att det även var sista gången jag höll dig i min famn, och tårarna rann i förvivlan...


"För varje dag som går,
Kommer jag närmare den dagen då jag ska få träffa min dotter igen.
Då skall jag ta henne i min famn och aldrig aldrig släppa igen..."

(Citerat från en annan änglaförälder)



Lilla sötnos, du var den finaste jag någonsin sett, och att lämna dig var det svåraste jag gjort!