Lördag.
När vi går till kyrkogården så går vi förbi den lilla flickan som dom hade begravningsgudstjänst för i veckan. Gör ont i mig att gå förbi hennes plats, då hon, precis som Stella hade, har massa blommor i rosa och vitt.
Jag är rädd för att nån gång gå förbi när hennes föräldrar är där, just för att jag är rädd för känslorna som bubblar upp i mig. Jag försöker fortfarande ta avstånd för mina känslor så gott det går. Undra när jag ska sluta med det och bara låta det komma utan att kämpa emot?
Något jag reagerade på när vi var i Västervik sist var att våran kurator såg precis när jag kämpade emot känslorna. Hon sa att hon såg att jag slutade andas, att jag spände mig och kämpade emot mig själv..
Jag har inbillat mig att ingen ser hur jag kämpar mot mig själv, att jag döljer det väl. Så det var skönt att någon såg igenom mig. Att hon inte lät sig luras av min fasad.
Imorgon är det Fars dag. Christoffers första.
Inte riktigt som vi hade tänkt oss...
HAde inte läst detta inlägg och förstår då att du i vart fall har haft koll på oss. Jag ska ta mig en sväng på kyrkogården någon dag, antagligen redan idag. Stellas sten borde inte vara så svår att hitta. Jag ska tänka lite extra på Stella när jag är på kyrkogården.
Jag tycker det var synd att vi inte hade koll på varandra där i början. Jag hade jättegärna velat ha kontakt med dig, det var så mycket som man kände sig så ensam i i början som liksom ingen annan riktigt kunde förstå som inte varit med om något liknande.
Som sagt lustigt att de inte sa att Stella precis begravts på kyrkogården, det hade inte spelat mig någon roll om ni inte hade möjlighet att krama på Stella lika länge som vi fick på Livia. Hur skulle vi kunna pricka in någon som haft en dotter i bara några få månader. Jag märker det när man läser olika bloggar att det är väldigt få som har barn som dött efter att de fötts, de flesta dör ju i magen och får sättas igång. Livia ligger där hon ligger på grund av att min pappa bor endast några hus där ifrån så han kan se hennes plats från sitt sovrumsfönster!
Vi kanske såg er kring jul/nyår på kyrkogården. Min pappas sambo sa att hon trodde att ett par förlorat ett barn ungefär samtidigt som oss. Men jag vet att jag var runt och tittade på kyrkogården och såg inte att det fanns någon grav till något annat barn, så jag trodde pappas sambo snurrat till det!
Kram
