Det har varit en kämpig dag, men jag har dolt det väl. En liten tår smet ut när jag var på jobbet, men ingen såg. Har varit en dag då jag tänkt mycket, och det är så jobbigt när jag inte kommer någonstans med mina tankar.
Och det gör jag ju aldrig...

Efter jobbet och kyrkogården så åkte vi hem och tände upp hela lägenheten med levande ljus och tog oss en varm bad. Skönt! Imorgon är jag ledig. Då ska vi till Västervik och träffa kuratorn och barnmorskan. Föredrar dom framför psykologen. Våran barnmorska som var med i förlossningesalen, och våran kurator som vi fick träffa samma dag. Dom som va där när vi hade det som värst.

Något jag tänkt på ofta är mina livlösa ögon. Efter några timmar när jag orkade ta mig upp för att duscha av mig så möttes jag av min egen blick i speglen. Den glömmer jag aldrig! Det fanns inte en endaste liten glimt av liv. Min blick var död. Jag såg ut som ett psykfall. Jag kunde pudra över mina rödgråtna kinder, men blicken var lika död.

Jag är inte säker på när jag fick tillbaka lite liv i mina ögon. Även om blicken är tom från och till, så är den inte död. Det finns något där. Hopp? Jag vet inte...

Jag har inte direkt några frågor tills imorgon, men det ska bli skönt att komma dit. Få prata med några som man känner bryr sig.
Jag har börjat känna att folk tycker att man borde släppa taget lite från det här, så jag undviker att prata om det med folk. Jag kan prata hur mycket som helst om det, men jag vill inte berätta för någon som inte orkar lyssna. Som inte bryr sig.
Det är väll därför det blir mycket om det här. Här får jag tjata, gnälla, älta och upprepa mig hur mycket jag vill!
För här skiter jag faktiskt i vad ni tycker.
(Jo, jag vet att många av er bryr sig på riktigt, men ni kanske förstår...)

Två månader utan dig<3