Crash.

Nån gång måste jag lära mig att ju bättre jag mår, ju närmare en känslomässig krach är jag. Som idag när allt kändes så bra, då lät jag mig luras att det kanske skulle gå bättre nu. Dumt.

Jag och C åkte som sagt till Fliseryd för att se på bandy. Kändes skönt att åka iväg, och även om jag inte är särskillt intresserad av bandy så tyckte jag det skulle bli kul!
Väl på plats så märkte jag att gymnastiksalen var full av folk, inget jag var riktigt beredd på. Vi satte oss, och redan då kände jag paniken komma. Fan!
Det började krypa i kroppen, och jag kände mig lika liten som jag gjorde i början ute bland folk... Paniken fick mig att börja gråta. Jag är ganska sträng mot mig själv, och brukar hålla tillbaka tårararna så gott det går, men nu gick det inte alls. Tårarna rann redan innan matchen startat, och jag kunde inte sluta hur gärna jag än ville där jag satt mitt ibland allt folk.

Plötsligt kommer det ut massa småtjejer med pom-poms och kör lite cheerleading, vilket fick mitt hjärta att värka ännu mer.. Allt jag kunde tänka var att Stella aldrig får växa upp och prova på sånt! Tårarna rann mer och mer, och det kom två småtjejer och satte sig en bit framför oss.
SMÄRTA!
Uppvisningen var slut, och dom presenterade lagen. Matchen började, och då kommer det en gravid tjej och sätter sig precis framför mig. AV ALLA PLATSER.
Hon pratar glatt på om sin mage, och bebisen som skulle komma i januari. 
Panik, smärta, tårar. Det känndes som att alla tittade, och jag blev mindre och mindre.
Som om det inte räckte så spelade dom "Klappa händerna när du är riktigt glad" flera gånger, och alla i publiken klappade med, som i vad som för mig kändes som ett jävla hån mot oss.

Redan i första pausen så insåg C att det inte gick, jag var helt förstörd. Vi åkte tillbaka till stan, och jag storgrät hela vägen. Vi åkte till kyrkogården och satt länge och grät hos Stella. Inga stilla tårar som rinner sakta ner för kinderna, utan storböl, snoret rann och tårarna sprutade i förtvivlan. Jag har inte gråtit så mycket sen det hände...
DET GÖR SÅ ONT!!

Fick veta nu i efterhand att dom hade ropat ut ett grattis i högtalaren till en spelare som blivit pappa under presentationen av laget. Det hörde jag aldrig, men det kändes som att även det var tillängnat oss, ännu ett jävla hån.

Klappa händerna när du är riktigt glad, *Klapp Klapp*

Kommentarer
Postat av: Elin

Vad fint du skriver Jenny.

Så fin hon är er lilla ängel.

En stor kram till er.

2010-10-09 @ 21:32:10
URL: http://elma.barraza.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0