Efter en bra dag på jobbet så släppte allt i bilen. Åkte till Stella, men det var ovanligt mycket folk på kyrkogården idag, så där kunde jag inte gråta ut... Åkte hem och la mig på sängen och grät. Låg där ett tag, ihoprullad till en liten gråtboll.
Som grädde på moset så fick jag brevet från försäkringskassan om att dom inte vill betala ut min sjukpenning...


Topparna blir fler och fler, jag har många stunder då jag är uppriktigt glad, och jag skrattar mycket. Men dalarna är fortfarande lika djupa och gör fortfarande så ont.
Fick nyss en gråtattack och stod och hyperventilerade och grät hysteriskt.. Är bara andra gången jag tappar kontrollen så sen vi kom hem från Västervik, och jag blir nästan rädd för mig själv, har aldrig varit med om dom här känslorna innan. Tårarna forsar fortfarande, och jag hoppas Christoffer kommer hem snart, för jag vet inte vart jag ska göra av mig själv!=(