Och lite till.

Var inne i stan själv igår för första gången. Hade lite ärenden som jag var tvungen att göra, men det fungerade inte alls. Paniken spred sig i mig, och jag ville bara tillbaka till bilen så att jag kunde låta tårarna komma.
Åkte hem ganska snabbt igen utan att få något gjort.

Idag var jag och Christoffer inne igen, men känslan satt kvar.
Folk man känner brukar antingen försöka möta ens blick för att kunna gå fram och prata, eller så brukar dom gå omvägar för att slippa. Idag(och igår) var det jag som gick omvägar.  
Skulle stanna till på Sibylla och äta, men ångersten och rädslan tog över, och det fick bli mat hemma istället.

Allt känns så ansträngande, och jag är alltid på min vakt. Enda gången jag kan slappna av är när Christoffer ligger och håller om mig. Då kan vi prata om allt. Ibland om Stella. Om framtiden. Eller bara om hur det går i fotbollen.
Hos honom kan jag gråta ut, något jag har svårt för annars.
Jag vet att det är dumt, för jag vet att folk skulle förstå... Men ständigt när känslorna kommer, så tillåter jag bara några få tårar rinna. Jag trycker tillbaka känslorna så gott jag kan, och detta äter upp mig.

Var hemma hos en vän igår som jag vet kan relatera till mig på flera sätt. Vi pratade om just detta. Hur man alltid trycker ner sig själv.
Är man ledsen så trycker man tillbaka känslorna. För man ska ju vara stark. Sägs det.
Är man glad så får man dåligt samvete för det. Jag kan komma på mig själv att skratta till något roligt tv'program, men kommer oftast på mig själv, och blir irriterad för att jag tillåter mig vara glad. För att jag tillåter mig tänka på något annat...

Fina Stella, det går inte en minut utan att du korsar mina tankar!