Igår kväll var jag och Christoffer ute och åt med ett par bekanta. God mat, trevligt sällskap och allmänt trevligt.
Skingrade tankarna, och för en stund kände jag mig "normal".
Idag mår jag skit. Jag har ångerst och dåligt samvete över att jag kunde fungera normalt för några timmar...
Jag vet att man får le och vara glad ibland, att andra säkert förstår... Men jag har så svårt för att tillåta mig själv att få lite andrum.
Så nu sitter jag här med tårarna rinnandes.

Stella, varför blev det såhär!? Vi var så redo för dig, vi har så mycket kärlek att ge dig, men hur ska vi visa den nu?? Jag vill bara hålla om dig, krama och pussa på dig och säga att allt kommer bli bra. Det är bara en mardröm, men snart vaknar vi, och då kommer allt bli bra igen...