Ensam med mina tankar.
Har varit själv några timmar idag, är väll därför det blir flera inlägg idag. När jag är själv med mina tankar.
Jag har mindre ont fysiskt nu, vilket gör att den psykiska smärtan tar större plats igen.
Jag märker hur folk är försiktiga, rädda för att säga fel saker. Att dom inte vet hur dom ska bete sig när dom möter mig.
Många varken hälsar eller hör av sig alls, trots att det är nu jag behöver ha allt stöd jag kan få.
Men jag vet att det är svårt, jag har också varit dålig på att möta folk som bär på en stor sorg.
Vill dom prata om det? Vill dom inte? Vad gör jag om hon/han börja gråta?
Jag vill att ni ska veta att ett enkelt "hej" på stan räcker. En klapp på axeln kan betyda mycket. Man behöver inte prata om vad som hänt. Ibland går det, ibland inte. Det finns ingen mall, det finns inget schema för hur känslorna går.
Men varje kram är så betydelsefull när man känner sig svag.
Många skriver att vi är så starka som orkar oss igenom det här. Men jag känner mig inte ett dugg stark.
Det går inte för att vi är starka. Det går för att vi måste. Vi har inget val.
Men det går lättare för att vi har varandra.
Vi sörjer inte lika, men vi sörjer ihop. Och allt vi vill är att Stella ska få det så fint som möjligt. Och vi vill att hon ska vara stolt över oss som föräldrar...
Sitter och letar efter en fin gravsten. Men hur hittar man någon som är fin nog åt ens dotter?
Du skriver så fint! Jag har "hittat hit av en slump" och går in och läser flera gånger varje dag. Är själv gravid och vår bebis är beräknad att komma i slutet av oktober. Livet är så orättvist och jag önskar SÅ att det fanns något jag, eller någon annan kunde göra för att ge er Stella tillbaka! Det smärtar i mig när jag sitter här och skriver att jag är gravid. Nyss var du själv i den här situationen och lyckligt ovetandes om vad du/ni hade framför er. Ni är fruktansvärt starka och jag är helt övertygad om att Stella är väldigt stolt över er! Ta hand om er och ta hand om varandra!
Känner igen varje stavelse...
Jag vet vem du är till namnet, men inte irl så heja på mig om du har vägarna förbi kiosken på Maxi..
vi är många som behöver varandra!
Kram
Finaste, älskade Jenny!! Massa massa kramar, kärlek och tankar <3
Tårarna rinner och det värker i hjärtat när jag läser dina fina ord. Tänker på er varje dag och jag besöker ofta din blogg. Jag är själv mamma till två underbara barn och min största fasa är att det ska hända dem något. Ta hand om varandra på samma fina sätt som ni har gjort så här långt. Kram
Tack fina ni<3
Hanna, nu är det inte långt kvar då! Hoppas sista veckorna går snabbt så du snart får pussa på din lilla=)
Elin, det ska jag göra!
Cissi, fina vän, ses i helgen!
Angelika, bara en förälder kan nog förstå känslan fullt ut. Ta hand om varandra!
