Igår satte jag mig en stund hos Stella. Det var så varmt och skönt, och jag satt och pysslade lite.
Damen som har sin man brevid Stella kom, och vi började prata lite. Hon frågade lite om Stella, och så berättade hon att hon också hade förlorat sitt första barn vid födseln.
Givande och intressant samtal. Detta hände för 60 år sedan, och jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit då. Själva händelsen i sig, men att sedan inte få träffa sitt barn, inte ha en grav att gå till, och helst aldrig nämna det igen.
Hur orkade dom?
Min medicin är ju att älta.
Älta, älta, älta. Berätta och visa bilder. Och pyssla vid graven.

Nej, jag tror inte det är så mycket som var bättre förr.

<3