Det är egentligen inte värt att nämna det, för det finns så många "graviditet-är-ingen-sjukdom!!!-människor" där ute.
Nej, jag håller med. Det är det absolut inte.
Däremot så får man lite skit på köpet. Vissa ganska mycket, men jag utgår från mig själv.

Illamåendet såklart. Hade jag kräkts vilken dag som helst annars så hade det varit OK att vara hemma från jobbet, men inte nu. Jag är 'bara' gravid.
Ständigt trött. Så trött att jag bara vill gå och lägga mig så snart jag kommer hem från jobbet igen, oavsett hur kort pass jag har jobbat.
Extreeemt hungrig! Jag är själv som ett litet barn, får jag inte mat varannan timme(minst) så blir jag grinig!
Skäms över mig själv! Får jag inte äta medför det även att jag blir snurrig i huvudet och får sätta mig ner. Det är även då illamåendet kryper sig på igen.
Jag är även så varm! Ständigt får jag gå ut och ställa mig i skuggan. Ta lite frisk luft och vifta med en tidning.
Hur ska den här sommaren gå?!
Även värt att nämna att jag blir anfådd av att skala potatis.

Och då är jag i vecka 18. Vart ska dte här sluta?
Jag vill gärna minnas att jag inte var lika "handikappad" med Stella. Förutom illamåendet och yrseln.
Eller var jag det?
Hur eller hur så är det skönt att få gnälla lite. Och jag hoppas verkligen inte att någon tror att det inte är värt det, för det är det.
Men man får tycka att det är jobbigt ibland.
Och om allt går bra med den här bebisen så kommer det dröja lääänge innan jag blir gravid igen, trust me!



Still worth it.