Igår var vi som sagt på dop. Min Kusins lilla kille som skulle döpas.
Dagen började så dåligt, att jag bara ville gå och lägga mig igen. Började med att kräkas, vilken tog massa kraft. När jag väl duschat, fixat håret och sminkat mig så börjar det om igen. När jag tittar upp i spegeln så är jag svart i hela ansiktet efter tårarna, och det är bara att börja om. STRESSAD.

Satt och suttade på en isglass hela vägen till Målilla, i hopp om att det skulle hjälpa mot illamåendet.
Effektivt!
Däremot så fixade jag några fina Calippo-fläckar på min vita blus, preis när vi parkerade utanför kyrkan.
Såklart. Som tur var hade mamma tvättlappar.
Puh.

Stunden i kyrkan blev mcyket jobbigare än jag hade räknat med. Jag kände hur tårarna ville ut, så jag koncentrerade mig på allt annat än själv cermonin.
Adderade psalmsiffrorna på tavlan, tittade på hur mycket folk det var jag inte kände, och spanade in golvet noggrant. Trodde inte jag skulle känna så mycket...

Det hade varit jobbigt för Christoffer också. Särskillt när dom sjöng "Tryggare kan ingen vara".
Den sjöng vi på Stellas begravning, och jag märkte hur hans ben skakade.
Jag vågade inet titta på honom, då hade jag börjat gråta.

Resten av dagen gick bra, och det var kul att träffa lite släktingar igen! Men det dröjer innan jag går på dop igen.

Tack iallafall Kim och Sofie, det var jättefint!