Känner att jag måste få ventilera mina tankar lite igen nu jag pratar mycket om det som hänt med kollegor kompisar och många andra men vissa saker e väldigt jobbigt att berätta om och prata om och ibland känns de som att ingen någonsin kan förstå.

Jag vet att många förstår vad vi gått igenom och går igenom fortfarande, men känner ändå att jag vill skriva och berätta om när mitt liv vändes upp och ner när den värld och den verklighet som jag tog för given bara försvann och i den stund så har mitt liv förändrtats och jag som människa har verkligen förändrats men jag vill berätta om de dygn när världen brakade samman.

Vi tar de från början dock.

Vi hade pratat ett tag om att skaffa barn men inte direkt att vi bestämt att nu försöker vi verkligen.
Men jag minns det som igår när jag kom hem från jobbet en eftermiddag för nästan exakt ett år sen Jenny satt i soffan och jag såg att de var nått lurt på gång jag gick in o sa hej som jag brukar gav henne en puss och då visade hon mig graviditets testet som visade positivt =) jag minns inte exakt men jag vet att hjärtat slog typ tusen varv i sekunden och jag blev hispig som fan! Vi skulle bli föräldrar!! Jag tvingade henne o ta typ fem sex tester till jag tog till o med ett på mig själv bara för att kolla så de inte var fel på testerna.
Men mycket riktigt hon var gravid och nu började våran resa.
Dom första veckorna kantrades av illamående och dåligt humör från jennys sida men jag stod ut och tröstade henne, jag tror och hoppas i alla fall att jag var stöttande. Efter ca 10 veckor berättade vi och jag minns att mina föräldrar trodde vi skojjade men när dom väl förstod blev dom riktigt glada jag minns att Pappa som aldrig gråter typ sa att han nästan fick tårar i ögonen =)

(nu blev de jobbigt)

Ja sen fortsatte de med allt vad de innebär dom första ultraljuden de var så jävla häftigt jag minns hur vi skrattade när lille bebisen skuttade runt på den där tv-skärmen man fick titta på.

Senare fick vi ju även lyssna på hjärtljuden jag spelade till och med in på jennys telefon.
Även de var bland de mäktigaste jag varit med om.

Ja sen rullade de ju på allt var kanon under hela tiden barnvagn beställdes säng och skötbord köptes och monterades upp i hemmet allt var perfekt...

Sen kom september Stella var beräknad till 5 oktober.


Den 6e september tror jag de var jenny berättade att hon trodde slemproppen hade gått jag började ju stimma som vanligt men hon var lugn och vi läste ju att de kunde dröjja veckor även efter de tills de skulle dra igång.

Men den sjunde september hade jag en så stark känsla jag sa till jenny vi kommer få barn i natt vid 3 typ. Jag sa de flera gånger...

På kvällen var vi o tittade på fotboll hos mina föräldrar och jag märkte inget konstigt...(de visade sig sen att jenny haft värkar redan då)

Vid elva tiden skulle vi gå o sova men då hade jenny så ont att de inte gick men hon envisades med att de nog inte var på gång än men jag visste.

Vid tolv halv ett tror jag de var ringde vi och dom sa att vi fick komma om vi ville...
Jag sa att vi åker nu!
Upp till Västervik var de bara ett par minuter mellan verkarna och jag förstod att de var bråttom.
Jag lå mellan 140-160 hela vägen upp (oansvarigt jag vet) men om jag visste vad som komma skulle och de hänt i bilen fy fan jag hade aldrig förlåtit mig själv hur skulle jag kunna levt med de??


Vi kommer upp till BB och blir intagna på ett rum en sköterska kommer in o jenny får lägga sig på en säng med något slags bälte runt magen där dom mäter värk kurvor och hjärtljud hon skulle ligga tjugo minuter men efter 10 ringde jag på dom de gick inte längre.

Våran barnmoska som för övrigt varit helt fantastisk kom in och kännde på henne då var hon 8 cm öppen!!
De var absolut dax!

Strax efteråt kom vi in på förlossningsalen och de skulle sätta igång.
Hjärtljud och kurvor allt såg bra ut.

Det var en hinna kvar som dom skulle ta hål på så att allt vatten kom ut. De gjorde det och i samband med de kom det en blödning. Hjärtljuden började gå ner på barnet men än var jag inte orolig efter åtskilliga timmar framför förlossningsprogram på tv så visste jag att de kunde hända ibland och det gick ju alltid bra på tv!

Men efter en stund såg jag hur personalen blev mer och mer stressade de ropade in en gynläkare barnläkare och annan personal barnet måste ut nu! Var de enda dom sa. Fy fan nu var jag nervös jag stod vid jennys huvud och höll i hennes armar medans en person tryckte på magen en med sugklocka och den tredje klippte utan bedövning...
Jag vet att jenny skrek av smärta och vad kunde jag göra jag kände mig hemsk.
Detta var den stund i livet då jag känt mig som mest maktlös jag kunde verkligen inte göra någonting.

Efter en liten stund så föddes Stella jag minns bara att hon såg livlös ut och att dom klippte navelsträngen och sprang iväg med henne.

Innerst inne förstod jag redan då att de var kört livet blir aldrig mer det samma.

Jag sattte mig på en stol medans läkarna jobbade med henne gynläkaren skulle visa mig moderkakan och navelsträngen för o visa vad som kunde gått fel..kunde jag bry mig mindre just då..men vad skulle dom göra.
Efter tjugo minuter vilket jag trodde var fem timmar så kom det in två läkare dom behövde inte säga något jag såg direkt fy fan den kännsla som infann sig just då kan jag inte beskriva allt bara försvann det fanns ingenting jag bara la mig vid jenny och båda skrek rakt ut. De var som någon slitit mitt hjärta i småbitar den aggretion och sorg chock jag kände då jag fattar inte att jag sitter här idag och skriver om det.

Läkarna försökte berätta men de kvittade ju då.. Jag minns att de första jag sa var Vad blev de för kön då?
Först sa dom jag vet inte!! Jag ville strypa dom då! Men efter någon sekund sa han förlåt de blev en flicka vi är så ledsna.

Dom frågade om vi ville se henne men just då befann jag mig i ett tillstånd typ förnekelse jag sa bara att jag ville åka hem i stället.
Men efter en stund rullade dom in den lilla vaggan där hon låg..hon var så fin såg levande ut snoret rann lite på henne och hon var fortfarande varm. Jag kan idag känna mig väldigt ledsen att jag inte tog upp henne och höll henne redan där men man fungerade inte riktigt då.
Man var så inne i chocken jag vet att vi ville dom skulle mäta och väga henne 48cm 2555g.
Jag minns de så jävla väl.
Jag minns också när jag ringde hem och berättade jag minns samtalet till Pappa i detalj och ord även de samtal jag ringde till jennys mamma också. Jag delger er inte det här men ni kan ju tänka er själva kanske....

Allt detta hände på bara några timmar Stella är född 03.55 någonting har det inte exakt i huvudet.

Vid 8 tiden på morgonen fick vi träffa en kurator. Vid halv tio kom jennys och mina föräldrar och jag är så jävla glad och tacksam att dom kom och fick träffa henne det gör så ont att alla inte fått se henne och fått bekräftat att hon verkligen fanns. När alla fick träffa henne så grät vi allihop Mamma sa att hon var väldigt lik mig som nyfödd men jag tycker hon var mer lik jenny.

Vi grät mycket då. När dom träffat henne första o sista gången =( så satt vi en stund o bara var.

Jag vet att vi gick ut o gick en sväng men man var bara som i en djävla dvala helt borta.

Våra föräldrar åkte hem sen på eftermiddagen och de förts dygnet gick mest till att prata i telefon skicka sms med vänner o bekanta som beklagade. Någonstans i all bedrövelse som var där så värmde de otroligt mycket att så många brydde sig... sen hur många som verkligen bryr sig på riktigt de vet jag inte tyvär men jag e tacksam för alla som hört/hör av sig.

Vi fick ett nytt rum på BB en förlossningsal där vi skulle sova över för dom ville inte släppa hem oss men efter en stund gick jag ut o sa till dom vi tänker inte sova i en förlossningsal där de finns babybadbalja blöjjor och våg o dylikt..de var ju fan i mig idiotiskt att låta oss vara där när man tänker efter..
Men de var ju inga problem vi fick sova i någon övernattningssal nere i källaren typ och de kändes riktigt bra när vi kom dit. Bara en sån liten miljöomställning i det läget gjorde extremt mycket.

Den natten sov jag inte mycket trots sömntabletter.

På förmiddagen dagen efter så fick vi träffa henne sista gången innan vi skulle hem...Jag begriper inte att vi klarade att lämna henne där och åka hem..hur säger man hej då till sitt barn liksom?? Det är sjukt de ska inte vara så.

Vi fick vara ensamma i ett rum med henne dom hade gjort jättefint med tända ljus och blommor...usch nu gråter jag..

De var då första gången jag höll henne vi satt där med henne och höll henne pussade på henne medans tårarna rann men man  var ändå lugn på något sätt de var liksom fint också.
Jag vet att tårarna rann och jag fångade upp några tårar på mitt finger och smekte sedan stella på kinden med det jag ville att hon skulle få en del av mig med sig...

Innan vi gick pussade jag henne en sista gång och klappade hennes små händer. Sen åkte vi fy fan de var de mest traumatiska och värsta jag varit med om jag önskar ingen annan detta vad som än skulle hända.


Den första månaden tills efter begravningen bodde vi hos jennys föräldrar vi hade kissarna med oss också.
Det var skönt att bo där och slippa tänka på så mycket annat. Både hennes föräldrar och familj och min familj och släkt har varit ett stort stöd och betyder mycket.
Älskar er alla!!


Begravningen var fin och mycket känslosam

Vi gick alla in o satte oss jag o jenny närmast den lilla kistan så klart.

När vi satt oss så inleddes de med Tears in heaven på orgel, sedan spelades de gudarna älskar av Py bäckman på cd.

Vi sjöng sedan tryggare kan ingen vara vi tyckte att den passade fint.

Efter det höll prästen en begravningsakt. Vi var lite osäkra på hur han skulle göra och säga på begravningar för äldre brukar de ju berätta lite om den avlidna om hur deras liv varit osv..men de var ju svårt med stella hon var ju bara en nyfödd ocksyldig liten baby=(
Men de var mycket fint han höll ett fint tal och pratade mycket om sorg och att tiden inte läker alla sår men att man någon gång lär sig leva med dem.

Sedan tog vi avsked framme vid kistan jag höll ett tal som jag skrivit och jag vet inte hur jag lyckades hålla det men de gick.

Älskade Stella, Vi fick bara låna dig en kort stund. Du var för fin för den här världen.
Jag vet att du är på en bättre plats nu där andra kommer ta hand om dig tills vi möts igen.
Jag och din mamma kommer alltid ha dig med oss och vi ska alltid vara stolta över dig vår älskade dotter.
Sov gott Mamma o Pappa älskar dig <3

Efter de spelade himmelen är oskyldigt blå med Ted gärdestad.
Och avslutade med My heart will go on på orgel.

Sedan tog vi avsked i kyrkan.

Jag o jenny stannade kvar sjävla länge länge innan vi gick...



Tiden efter detta har varit förbannat tuff och jobbig de har varit mycket strul med försäkringskassan och mycket annat men både jag och Jenny har börjat jobba igen vi har börjat leva igen men bakslagen kommer då och då när man minst anar det.

Vi gråter ofta ibland bara jag ibland bara jenny.


Jag tänker på Stella hela tiden varje dag hon finns med mig vart jag än går och syns även om det inte märks utåt alltid så har jag alltid en klump i magen och en smärta i mitt hjärta. Det kommer aldrig gå över eller kännas bättre, det kommer bara vissa stunder att vara lite lättare att hantera.





// Christoffer.