Ju närmare BF vi kommer, ju mer minnen från Stellas förlossning dyker upp. Oftast på kvällarna när jag försöker somna.
Igår kom minnen från när dom sprang iväg med Stella, och min enda tanke var varför inte Christoffer fick klippa navelsträngen. Det var ju pappans jobb?
Jag var dock inte orolig, utan tittade på Christoffer och log.
Han log inte tillbaka.

Det är någon jag kan bli så irriterad över! Att jag inte förstod att det var något som hade hänt..
Jag hade skött min uppgift och fött ut henne, och jag var bara glad! Glad över att vi fått ett barn, och glad över att jag inte hade ont längre. Det enda jag var sur över var att Christoffer inte verkade glad.
(Pucko, pucko, pucko.)

När läkarna kom tillbaka efter en evighet och berättade att dom inte kunde rädda henne, så grät jag.
Jag grät för att jag förstod att något var väldigt fel, men min hjärna kopplade inte.
Christoffer däremot grät, skrek och skällde. Jag minns att han kramade om mig där jag halvlåg i sängen och att han slog hårt i madrassen. Jag förstod att jag "skulle" gråta, men jag förstod ändå inte riktigt.

Jag undrar när jag förstod på riktigt?
Om det var när dom kom in med Stella första gången? Eller om det var när våra föräldrar kom? Kanske någon av gångerna vi fick allt förklarat för oss av läkare, barnmorskor och kuratorn? När vi höll henne första, och sista gången?
Jag vet inte.

Och det irriterar mig att jag fortfarande inte har alla bitar på plats. Det är så mycket som fortfarande är suddigt, och jag gissar på att det kommer blir flera sömnlösa kvällar.