Usch.
Jag var förberedd på att det kunde bli jobbigt, men inte SÅ jobbigt...
Vi gick igenom källaren, där vi "sov" den enda natten vi stannade efter att ha förlorat Stella.
Vi fick se bilder på förlossningssalarna. Vi fick se en bild på rummet där dom gör återupplivningsbesök på bebisar som inte mår så bra. Rummet där dom inte lyckades rädda Stella.
Jag blev yr och illamående, men det var inget mot vad jag gjorde när vi fick gå ner och se ett av rummen.
VÅRAT rum. Inte rummet där Stella föddes, utan rummet där vi sa hej då till våran tjej. Sist jag var där så pussade och kramade jag på Stella.
Sist jag var i det rummet så var jag med henne.
Sista jag var i det rummet så visste jag inte hur jag skulle klara av att lämna det. Nu kunde jag inte komma ut snabbt nog.
Blev så fruktansvärt provocerad av dom andra blivande föräldrarna som stod och skrattade, fnissade och log.
'HUR FAN VÅGAR NI SKRATTA I RUMMET DÄR STELLA LEGAT DÖD!?', ville jag skrika.
Huvudet snurrade, och jag intresserade mig på någons fula skor för att inte börja gråta. Jag såg mig inte omkring i rummet, ville inte se.
Önskade att jag hade haft C att krama om, men tänkte att det nog var lika bra att han inte var med. Han hade tyckt det var jobbigt, och hade jag sett honom ledsen så hade jag inte orkat hålla ihop.
Då hade vi stått där och bölat båda två, framför nio oförstående par.
Nej, usch vilken jobbig dag.
Nu ska jag väcka min skatt på soffan så vi kan gå och lägga oss. Blir en tidig kväll inför en tidig morgon.
Imorgon är iallfall en bra dag på alla sätt<3
Usch, förstår verkligen att det måste ha varit superjobbigt. Du har inte berättat för de andra föräldrarna vad ni varit med om heller, va?! Strongt av dig i vart fall att genomföra och speciellt eftersom inte din sambo kunde följa med.
Men om man ska vända på det så kanske det ändå är bra att du varit där minst en gång innan det är dags för lilla knodden att komma ut så att inte känslorna förhoppningsvis blir lika starka då. Du har inte funderat på att be att bara du och sambon kan få komma dit i lugn och ro och bara vara i lokalerna någon gång innan, även om jag förstår att det är superduperjobbigt. Just för att förbereda er så mycket som möjligt och för att minska det som gör så ont så mycket som möjligt!
Kram
Du är så otroligt stark! Jag läser då och då och berörs av er historia, och beundrar er för er styrka. Jag önskar er all lycka med bebisen i magen! Ta hand om varandra! /Elin
Blev bara tvungen att skriva en kommentar efter tt ha läst ditt inlägg!
Vad du imponerar på mig! Du är starkare än vad du tror! Önskar dig verkligen inte att behöva gå igenom det du fick möta idag!
Många kramar!!
