Vår idag. Äntligen! Räknar dock med minst ett bakslag till...

Igår var det babysim, och Ebba körde ett premiärdyk.
Så kul! Tyckte jag iallafall, hon själv reagerade inte ens, tuffing;)

På kyrkogården ser det så tråkigt ut, och jag lääängtar till våren kommer på riktigt, och vi kan plantera blommor och göra fint.
Tänker mycket på henne nu, funderar på hur stor hon hade varit, vem hon hade liknat och sånt.
Lilla hjärtat..

Det är några nya gravar i närheten av Stella, där det fortfarande är jordhögar över. Och där är det en idiot som har trampat rakt över 2-3 högar!!??
Hade jag sett personen göra det så hade han(det var stora mans-fotavtryck)fått med mig att göra...
Och hade det varit över Stellas hör när den fanns så vet jag inte vad jag hade gjort!
Då hade jag antagligen slagit till någon för första gången..
Så respektlöst!



Stellas hög, täckt med blommor..



Milla hos Stella!



<3<3<3

Det här låter kanske konstigt... I och med att läkarna sprang iväg Stella med direkt, och för att hon dog på efter 35 minuters återuplivningsförsök, så fick vi aldrig vara glada med henne.
(Jag var jätteglad när hon var ute, förstod inte alls att det var något allvarligt...)
Det jag vill komma till är att jag önskar att vi hade en glad bild med henne!
En bild där det syns hur glada vi faktiskt är över henne. För det är vi!
Men det hade ju såklart varit lite(mycket) konstigt om vi hade suttit med leenden på läpparna när man precis förlorat det bästa man fått.
Men ni kanske förstår min tanke?

Har kanske skrivit det förut. Ältande, ältande.
Men det är så mycket jag ångrar. Så mycket mer jag ville göra med henne. Så många fler minnen jag ville ha.

Får se till att ge allt dubbelt till din syster istället.
Men du ska veta att jag saknar dig.